Att vara dum... f´låt domare...
Så var då debatten om domarstandarden i full gång, som alla år. Och i årets säsong kanske mer än någonsin.
Till att börja med, så vill jag poängtera att mitt inlägg inte på något sätt ska jämföras med de pubertala yttringar, som tar sig uttryck i barnsliga banderoller på läktarna som var fallet härom året.
Jag har flera teorier om varför situationen har uppstått kring våra domare, och jag delar in dom i två kategorier:
1- Spelet i Allsvenskan går mycket fortare idag
Tempot i Allsvenskan har blivit högre de senaste åren, och domarna tycks inte längre hänga med på samma sätt. Då sker också misstag. Hur bra förberedelser har dom egentligen? Det kanske är dags för professionella domare i Sverige?
2- Dom klarar inte av rollen
Precis som majoriteten av människor i arbetsledande ställning i det här landet, så tycks dom obekväma i rollen. Dom tror att genom att vara totalauktoritär, på så sätt bli respekterad av sina medarbetare, när det är precis är tvärtom. Den osäkerhet och det dåliga självförtroende dom besitter färgar av sig på de beslut de tar.
Domarna i allsvenskan tycker jag uppvisar dessa klassiska tecken på osäkerhet. Istället för att kalla till sig spelarna och förklara vem som bestämmer, och ge en "muntlig" varning, så tycks det lättare att ta fram det gula kortet. Detta trots att dom vet hur ödesdigert detta beslut kan bli. Både matcher och serier kan avgöras. Vore det då inte bättre att det avgjordes på plan, med så många av de bästa spelarna som möjligt att tillgå?
Nu är det ju självklart, att spelare ska ha varningar, och också få utvisningar ibland. Fult spel ska helt klart stävjas, precis som filmningar och annat fusk. Min poäng är bara att domarna borde se över sin roll som "arbetsledare". Kanske borde förbundet ordna så att dom får möjlighet att självutveckling, genom olika utbildningar etc.
Jag brukar roa mig med att jämföra med rättskiparna i Premier League, och det är som natt och dag. De brittiska domarna verkar gilla det dom pysslar med. Dom har en bra kommunikation med spelarna, och det är aldrig någon tvekan om vem som bestämmer. Sker en vårdslös tackling, så snackar han nästan alltid med spelaren/spelarna för att lugna ner känslorna. Dom tycks förstå att det alltid finns känslor med i bilden, och tar därför hänsyn till det. Svenska domare borde studera sina brittiska kollegor lite mer, för att kanske få lite "inspiration".
Med hopp om bättring!
Ps: Jag har faktiskt haft en arbetsledare en gång, som absolut inte stämmer in på min beskrivning ovan, tvärtom. Tjena Lån! Ds:
