ÄNTLIGEN FREDAG – Livet är underbart i kurvan
Inför Geflematchen blev jag uppringd av kusinerna. Jag blev erbjuden något som jag omöjligt kunde säga nej till. En djurgårdsmatch tillsammans på Stadion. Shortsväder med en öl i handen och familjen runt omkring mig. Mysiga Djurgården. Mysiga kurvan.
Jag har två kusiner, Bill 10 och Adam 7, som båda spelar i Djurgårdens ungdomsfotboll. Två unga killar som redan är inbitna Djurgårdare. Eftersom det var matchtröjans dag fanns det inga andra alternativ än att komma klädd i min gamla blårandiga tröja. Lagom snopen blev jag när både Bill och Adam kom gående i sina tröjor med initialer på bröstet och årets sponsorer på ryggen. Vi hade inte samma tröjor. Jag spelade inte i Djurgården.
Bill: Det är kul att se klacken. Ibland så tänder dom eldar.
Väl inne på arenan när matchen blåses igång slås man av två saker. Det är svårt att se vad som händer på andra sidan planen och det är en trevlig avslappnad stämning bland publiken. Kurvan har alltid varit känd för sitt jobbiga läge med löparbanor som gör att läktaren hamnar långt ifrån fotbollsplanen. Och det är verkligen skrämmande vad långt ifrån man kommer planen. Inte för att det spelar så stor roll för publiken runt omkring. Alla är glada och trevliga och det köps lika mycket chipspåsar som det köps korv och öl utan för M och N. Det är fest. En fest likt fredagskvällen med chips och cola. Skillnaden är bara att det inte är ett lamt underhållningsprogram på TV som familjen samlas runt utan det är Djurgården.
Adam (precis när Djurgården har ett jätte läge att göra 1-0): Niklas, ser du märket där borta på planen? Där ramlade en kille förut.
Bill (sträcker sig efter matchprogrammet några minuter senare): Nummer tio… Enrico. Det är Enrico.
Medias skrämselpropaganda att stockholmsfotboll bara handlar om huliganer som slåss och kastar mynt är löjlig. Alla barnen, tillsammans med föräldrarna, skrattar och pekar först och vänster och sedan åt höger när sektionerna E, F och M, N skriker Full Fart Framåt och Håll Tätt Bakåt. Föräldrar med barn i sele på magen klappar med i Olé Olá. I kurvan blir man bjuden på underhållning. Den perfekta familjeaktiviteten.
Adam (efter att nästan ha ätit upp en chipspåse själv): Jag är törstig.
Bill: Adam, jag byter tre bilar mot lite vatten.
Djurgården försöker spela organiserad anfallsfotboll men allt för ofta slarvas det med passningar i avgörande lägen. Trots ett mycket blekt Gefle i första halvlek har Djurgården svårt att få igång spelet. Gefle bryter igen och kontrar. Stadions publik fylls så smått av en känsla av irritation och frustration. Sjölund tappar boll igen och lägger sig ner i ett halvförsök till filmning. Då fick stora killen längst upp till vänster nog. ”Jävla Sjölund, byt ut skiten, han kan ju inte göra någonting rätt”. Halva kurvan vänder sig om och tittar nyfiket på mannen som ställt sig upp och skrikit. Leenden. Han måste vara full.
Djurgården får stundtals ordning på spelet och vinner rättvis med 2-1. 2-1 målet inprickat på bästa sätt av matchens lirare Enrico. Enrico springer ut mot sektion E, F samtidigt som 2000 börjar blinka stort borta på skärmen.
Adam: Enrico har gjort 2000 mål!
