Deppigt i regnet
Som nybliven exilare har man på håll fascinerats av alla de regnmassor som förpestat tillvaron i Malmö de senaste dagarna. Efter ett par timmar på Stockholm stadions bortasektion är man inte lika fascinerad av regn. En annan sak som inte fascinerar så mycket just nu är Malmö FF. På lördagen blev det en 0-1-förlust mot Djurgården.
Det var mittfältskris i MFF inför matchen. Och det märktes såklart i Sören Åkebys laguppställning. Han hade precis som de flesta förutsett ersatt Daniel Andersson med mittbacken Gabriel i den defensiva mittfältsrollen. Framför honom hade han placerat anfallaren Skoog och på kanterna ytterbackarna Järdler och Höiland –trodde alla.
Men när matchen hade kommit igång stod det klart att Åkeby inte nöjt sig med att byta ut tre av fyra spelare på mittfältet, han bytte ut den fjärde – Jon Inge Höiland – också. Istället fick Ulrich Vinzents ta steget upp från backlinjen och Höiland steget ner.
Ett i stort sett helt nytt MFF alltså. Den enda lagdelen som höll sig så gott som intakt var backlinjen och Sandqvist där bak. Det var också den delen av laget som skulle visa sig fungera bäst.
Djurgården tog kommandot över matchen direkt, men lyckades inte skapa några chanser. MFF-spelarna försökte komma underfund med det hala underlaget och när de väl hade gjort det kom de lite mer in i matchen. Störst framgång skördades på kanterna men de snygga kombinationerna som visades upp resulterade bara i resultatlösa hörnor och för långa inlägg.
Men det såg ganska bra ut. Junior såg ut att vara på spelhumör och Ofere oroade med sin tyngd. Och Gabriel började hitta rätt i sin ovana mittfältsposition. Men som så oerhört många gånger tidigare den här säsongen så kunde MFF inte hålla uppe ett vägvinnande spel någon längre tid så när klockan tickade förbi 30-minutersstrecket var det roliga över för den halvleken.
Djurgården kom lite längre upp i banan efterhand och i slutet av halvleken skapade de ett par hyfsade chanser. Bland annat ett par skott utifrån som kunde ha blivit farliga om Dif-spelarna ställt in siktet. Och så hade Daniel Sjölund en nick som Sandqvist som vanligt tv-räddade.
Andra halvlek började som den första med en viss Djurgårdspress. Och precis som i första tog MFF över efter en stund. Och då kunde det med lite tur och aningen större skicklighet ha blivit väldigt roligt. Men de båda heta chanserna som skapades utnyttjades inte och då blev det inte roligt,
Sedan händer något som stör mig något monumentalt. MFF har i det här skedet av matchen kontroll på skeendet. Dif börjar bli lite frustrerade över att MFF:s passningsspel fungerar trots det svåra underlaget. Då slarvar Safari. Han är nonchalant utanför eget straffområde och det sluter med en Dif-hörna och vips så glider initiativet över till Djurgården. Och efter en stund får stockholmslaget ett par hörnor till – och så blir det mål.
Efter målet kan MFF inte resa sig. Någon slutforcering är av någon anledning inte att tänka på och Dif plockar hem tre poäng som man med avslutningen av matchen i färskt minne får anse vara tämligen rättvisa.
Nej, det fungerar inte för MFF just nu. Det fungerade inte så bra på Ullevi i måndags heller men då blev det i alla fall en lika oförklarlig som härlig vinst. Den här gången blev det inget mer än noll poäng och en tragisk Åkeby-sågning av Junior.
Det känns lite deppigt så här några timmar efter matchen. Och då tänker jag inte så mycket på det myckna regnandet eller Djurgårdsfansens eviga skanderande om hur mycket de hatar Malmö. Jag tänker på MFF i stort. För när MFF i slutet av matchen misslyckades med det mesta och inte hade något annat än en halvskadad Labinot på bänken att slänga in kändes det som att man tittade på ett lag och en klubb i spillror. Av det kaxiga löpvilliga lag som intog Borås Arena på påskafton finns ingenting kvar. Och det känns inte som om återvändandet av de avstängda spelarna kommer att göra någon skillnad. MFF har hamnar snett och ingen verkar veta hur laget ska hitta upp på vägen igen.
Och det känns lite deppigt.
