Det är dags att se längre
"Kraven på Malmö FF är enormt höga. Ett år utan SM-guld är ett misslyckat år och kraven från klubbledning, fans och media kan såklart vara svåra att hantera för en ung och oerfaren spelare."
Läs Himmelrikets krönika på ämnet kontinuitet, långsiktighet och tålamod.
I mitt tycke är april årets absolut bästa månad. Allsvensk premiär och tilltron till det egna laget är enorm. Vartenda år vid den här tiden tror jag på fullt allvar att vi tämligen enkelt ska springa hem SM-guldet.
Detta år var inget undantag, detta året var det ju verkligen en realistisk förhoppning att guldet skulle kunna bärgas. Truppen var skadefri efter fjorårets alla problem och laget hade förstärkts på ett vettigt sätt med bl. a. Jimmy Dixon och Ola Toivonen.
Just Ola Toivonen blev jag väldigt glad över att Malmö FF hade värvat. Inte bara för att han i Örgryte-tröjan dragit in åtskilliga poäng till min drömelva, utan också för att Ola är en av de största talanger jag skådat sedan Zlatan. Ola har alla förutsättningar att bli en stor spelare. Han har tekniken, passningsspelet och blicken för spelet. Han har styrkan i kroppen, ett hyfsat skott och är en duktig huvudspelare.
Såhär en bit in på säsongen vet vi ju alla hur det har gått. Drömmarna om SM-guld har gått i kras och man har kommit ner på jorden igen. Sånär som på premiärmatchen mot Elfsborg och vinsten hemma mot AIK har inte Malmö FF:s spel varit mycket att skryta med. Det offensiva spelet har inte fungerat och många spelare har presterat under sin förmåga i många matcher.
Med det ljusblåa hjärta man har är jag, precis som alla andra MFF-vänner, naturligtvis oerhört besviken och frustrerad över de uteblivna framgångarna, vilket för övrigt även speglats i texter jag skrivit här på Himmelriket. Många är de kvällar jag legat sömnlös efter en förlust och grubblat över vad som är fel. Spelarna har blivit utbuade under och efter matcherna, och kraven på tränare Sören Åkebys avgång har blivit allt fler och allt högljuddare.
Det är inte svårt att föreställa sig att det måste vara en enorm press på spelare och ledning. Och naturligtvis är det väldigt individuellt hur man klarar av att hantera den här pressen.
Medan en del spelare klarar av att prestera och spela bra även under sådana här omständigheter blir andra nervösa, får prestationsångest och blir rädda för att misslyckas, vilket naturligtvis är hämmande för deras spel.
De äldre, mer rutinerade spelarna har förhoppningsvis lärt sig att leva med och hantera pressen från fans och media. Men frågan är hur våra unga spelare klarar av att hantera den?
För att en ung spelare ska kunna utvecklas krävs tålamod. Unga spelare är ojämna i sina prestationer, varvar strålande insatser med bottennapp. Vidare krävs att spelaren känner förtroende och får spela kontinuerligt. För att lyckas måste man känna att man kan misslyckas i en match och ändå ha tränarens förtroende att spela vidare i nästa match.
Malmö FF är känt för sin fantastiska ungdomsverksamhet. Pojk- och juniorlagen brukar ta många åtråvärda titlar. Via ungdomslagen kommer det fram många talangfulla spelare. En del lyckas slå sig fram och lyckas i A-laget. Behrang Safari är ett exempel, Guillermo Molins är på väg att lyckas, Anes Mravac gjorde succé i fjor men har dragits med skador i år. Andra spelare som får chansen lyckas inte lika bra och försvinner iväg till andra klubbar, Rawez Lawan och Johan Guiomar-Nilsson (som jag för övrigt tränat under hans tid i Eriksfälts FF) är två exempel.
Men är det då endast fotbollskvalitén som avgör vilka spelare som lyckas när de väl får chansen i A-laget? Nja, visst, är man inte tillräckligt bra så lyckas man självklart inte. Men jag tror alltså som jag tidigare nämnt att en avgörande faktor är om man klarar av att hantera pressen eller inte. Att få chansen i A-laget är naturligtvis nervöst och medan en del spelare höjer sig när de får chansen så blir en del nervösa och spelar sämre än normalt. Och spelar man dåligt kanske chansen aldrig kommer tillbaka igen.
Det finns också exempel på unga talangfulla spelare som inte lyckats i Malmö FF, som lämnat, och som blommat ut i sin nya klubb. Förra året lämnade Jon Jönsson Malmö FF till förmån för Elfsborg där han sedan blev svensk mästare och är idag Sveriges dyraste mittbacksförsäljning någonsin. Marcus Rosenberg är ett annat exempel på en spelare som inte lyckades förrän han kom till en annan klubb nämligen Halmstads BK. Hur det kommer att gå för Marcus Pode står än så länge skrivet i stjärnorna.
Frågan är om detta är tillfälligheter eller om det kan vara så att klimatet i och runtomkring Malmö FF missgynnar våra talanger?
Kraven på Malmö FF är enormt höga. Ett år utan SM-guld är ett misslyckat år och kraven från klubbledning, fans och media kan såklart vara svåra att hantera för en ung och oerfaren spelare. I en mindre klubb är däremot kraven mindre och spelaren får utvecklas i en lugnare miljö.
Så fort det går dåligt för Malmö FF ett par matcher eller en spelare är inne i en svacka och presterar sämre än vanligt, så börjar det bland supportrar och i media genast diskuteras hur man kan förstärka laget och vilka spelare man bör köpa in. Detta trots att man på pappret har ett riktigt bra lag.
Malmö FF bör hoppa av den till synes smått hysteriska spelar- och värvningskarusell som råder, eller åtminstone sakta ner den lite.
Om sanningen ska fram har Malmö FF gjort en hel del märkliga spelarköp under de senaste åren. Spelare som Raoul Kouakou, Daniel Theorin och Gabriel är några exempel på spelare som köpts in för att förstärka laget, men som sedan inte platsat - spelare som i mitt tycke har varit likvärdiga med de unga spelare vi redan haft i truppen.
Jag menar att man istället för att värva sig ur “kriser” och köpa halvdana spelare ska se till de spelare man har i truppen och försöka få ut det bästa möjliga ur dem. Satsa på kontinuitet och våga ge de spelare man har fortsatt förtroende och tid att bli trygga i sitt spel. Lyfta fram och satsa på de egna ungdomarna istället för att köpa likvärdiga spelare utifrån.
Visst ska man värva riktiga toppnamn om man får tillfälle och visst ska man köpa extremt talangfulla spelare om man får en chans. Men att panikköpa spelare för att resultaten uteblir ger sällan önskat resultat.
För att åter knyta an till Ola Toivonen så har han precis som resten av laget presterat sämre än vad vi förväntat oss och hoppats på. Emellanåt har han blixtrat till, men han har - precis som man kan förvänta sig av en ung spelare - varit alldeles för ojämn i sitt spel.
Trots att Ola varit ojämn har han haft Sören Åkebys förtroende och spelat samtliga matcher hitintills (förutom nu senast mot Djurgården där han var avstängd). I en intervju här på Himmelriket inför säsongen vädjade Åkeby om tålamod med unge herr Toivonen, och betonade att man måste ha förståelse för att han är ung och ojämn i sitt spel. “Ge han lite tid och förstå att det är en oerhört talangfull spelar som vi kommer ha stor nytta av” sa Åkeby i intervjun.
Men, säger då kritikerna, Malmö FF är en klubb som vill vinna SM-guld, som vill ut i Europa. Har vi då råd att låta Ola misslyckas gång på gång?
För mig är svaret givet. Vill vi vinna SM-guld och komma ut i Europa igen så krävs det att vi satsar långsiktigt. Att föreningen är beredd att ta ett par mellanår och bygga upp ett lag på sikt istället för att hela tiden kräva snabba resultat. Kanske satsa på att bygga upp och spela ihop ett lag som kan ta SM-guld 2009 lagom till att den nya arenan står klar.
Detta långsiktiga tänkande måste såväl klubben som media och vi supportrar som ska stötta vår klubb, anamma. Jag vill därför mana alla supportrar till tålamod - med MFF i allmänhet och med Ola i synnerhet.
Med fortsatt förtroende att spela och med tålmodig omgivning är jag övertygad om att Ola Toivonen är en spelare Malmö kommer att få mycket glädje av i framtiden. Förhoppningsvis en spelare som hjälper klubben mot ett nytt, efterlängtat SM-guld!
