PerSkådar - del 1
Så här ett dygn efter matchen mot Djurgården är det ett par saker som fastnat i skallen. Mest påtagliga är en molande huvudvärk och en allmän irritation, men också ett par diffusa minnesbilder och känslor från själva matchen.
Det har gått tjugofyra timmar sedan lagen kom in på plan och jag lider fortfarande av sviterna. Jag måste ta hjälp av tangentbord och mus för att försöka bringa ordning i oredan inuti skallen. Jag har inte en tydlig bild av gårdagskvällen, det är mer som en dimma och ett pussel där bitarna inte passar. Jag hade tänkt att titta igenom matchen på video … men jag orkar inte. Det går heller inte att öppna någon tidningen … jag orkar inte. Det är också helt uteslutet att prata med någon om matchen … jag orkar helt enkelt inte. Va fan var det som hände egentligen?
Jag kom till Råsunda tillsammans med min son Emil i god tid före matchstart och vi hade högt ställda förväntningar. Vi såg en förmatch mellan lagens 92-grabbar som slutade 2-2. Ett typiskt derbyresultat. Men jag hade på känn att det skulle gå bättre än så. Förlusten i förra matchen mot Malmö var väl en engångsföreteelse och den berodde på Johans utvisning. Att vi inte hade gjort mål i de två senaste matcherna skulle vara glömt efter derbyt, eftersom Djurgårdens försvar inte är något att skryta med. Vi skulle trycka in minst en hörna och visst skulle Andreas Hermansson göra minst ett mål. Ja, just så kändes det.
När det börjar närma sig matchstart så kommer jag ihåg en känsla av besvikelse över att det inte är fullt på läktarna. Det blir inte ens tjugofem tusen. Martin Ingvarsson blåser igång matchen och hjärtat hamnar nästan omgående i halsgropen när Abgar Barsom får bollen på vänsterkanten. En olustkänsla infinner sig i magen. Vad gör han!? Visst vi skapar en och annan chans under första halvleken, men det är i första hand på kontringar. Och det är ju inget fel i sig. Men varför har vi ingen linje i spelet? Varför kan Djurgården genant enkelt spela upp bollen gång på gång? Det går enkel att läsa av spelidén hos Djurgården, men jag ser inte vår. Har vi någon? Jag minns djurgårdare som hoppar högre än våra spelare. De hoppar enkelt högre än till och med Peter Markstedt. Jag kommer ihåg att Jonas Stark och Micke Andersson vinner ett par dueller, men sedan ser jag bara djurgårdare som trycker till i närkamperna och det juste och rejält. Jag gnuggar mig i ögonen många gånger och undrar hur Djurgården med tre anfallare mot våra fyra försvarsspelare och med tre inre mittfältare mot våra fyra kan vara oss så överlägsna på vår planhalva. Jones Kusi-Asare tog emot bollar som ingen annan. Djurgårdens spelare sprang säkert flera kilometrar längre än våra och de hade ett bolltempo som vi bara kan drömma om den här dagen. Djurgårdarna klev framför våra spelare och snodde bollen enkelt. Medan våra spelare stod snällt kvar på försvarssida och låt motståndarna pinsamt enkelt ta emot bollarna.
Redan efter första halvleken kommer obehagskänslorna smygande … var förra matchen början på en ny trend? Hemska tanke. Jag ryser och tänker på förra året och uppehållet. Före EM samlade vi ihop 13 poäng på åtta matcher. Sedan gick det sämre med riktiga bottennapp i bortamatcherna mot Västra Frölunda och Örebro. Engagemanget på träningarna var då i botten. Är det så det ska bli ett tag framöver? Nu har vi spelat nio matcher och har tretton poäng. Vi har förlorat två i rad, vi har inte vunnit på tre matcher och vi har heller inte lyckas göra något mål i de matcherna. Näe, så illa kan det väl ändå inte vara? Det är väl en tillfällighet?
Jag repade mod och tänkte att djurgårdarna sprungit sig trötta i första halvleken och att vi säkert kommer att ta över matchen ju längre den pågår. För inte går det väl att spela en så offensiv fotboll som bygger på rörelse, snabbhet och tempo i nittio minuter. Svaret kom som ett rak höger på hakan … det gick att spela ännu bättre under matchens andra halva.
Martin blåser tillslut av matchen. Och allt känns så jävla uppgivet. Han borde ha blåst av den tidigare. Djurgården borde ha tilldelats segern på grund teknisk överlägsenhet eller kanske borde han ha brutit matchen på grund av knock-out. Vet inte hur många gånger en motståndare kan bli golvad innan en segrare utses? Men Hammarby var nere för räkning många fler gånger än vad som kan anses som hälsosamt.
Är det kris efter en förlust mot Djurgården? I historieböckerna står det för alltid 2-0 efter 0-0 i halvlek? Det låter ju nästan som en hedersam förlust i ett tätt derby, men resultatet ljuger. Bakom siffrorna gömmer sig ingen hedersam förlust. Näe, det var ”kross”. En utskåpning av sällan skådat slag. Hur kan det komma sig att Djurgården helt plötsligt framstår som allsvenskans bästa lag. Det smärtar att skriva så, det gör det verkligen, men jag har faktiskt inte sett ett bättre lag i år. Hur kan de ha blivit så mycket bättre efter uppehållet? Eller är det så att Hammarby har blivit sämre? Jag vet inte, men visst har det att göra med vad som gjorts på träningarna de senaste veckorna. Det går ju inte att jämföra träningarna med varandra under ett par korta veckor, men Djurgården verkar ha använt tiden maximalt, vilket vi uppenbarligen inte gjort. De var taggade och både ville och vågade. Vad har hänt med Hammarbys vilja? Nu gäller det att spotta i nävarna och bita ihop. För det här var ”jävlarimig” pinsamt. Det är tre dagar kvar till Söderstadion och matchen mot Norrköping, ett lag som vi måste vinna över. Men jag orkar inte tänka på den matchen nu.
Forts. i del 2
