Jakten på Allsvenskan, dag 560 - Om en hjälte
Gräset är blött av regnets tidigare massaker. Tunga ben springer över parkens matta, jagar boll, jagar luft. Det finns undantag. Ett par ben är aldrig tunga, bara massiva, viljestarka, eviga. Thordarson är i stan. Thordarsson är här för att stanna.
Nietzsche skrev om övermänniskan. Den man (för det var alltid män enligt Nietzsche) som var mäktigare och starkare än alla de andra männen tillsammans. Övermänniskan var det naturliga urvalets högsta pelare, ett unikum av kraft. Thordarson är just det som Nietzsche beskrev; en man större än de andra männen tillsammans.
Varför? Är Thordarson teknisk? Nej! Är Thordarson passningsskicklig? Nja… Är Thordarson snabb? Definitivt inte! Vad är Thordarson då?
Thordarson är en man med bara en växel! Han går framåt som en ångvält och har glömt bort var stoppknappen sitter. Det är därför försvararna hatar att möta honom. Det är därför hans lagkamrater älskar honom.
Thordarson får utstå en del kritik. Hans eviga gnäll på domarna, hans ibland smått barnsliga utfall mot motståndare och medspelare, och hans bitvis katastrofala humör som sänker både honom och laget under delar av matcherna, har skapat en bild av en bad boy som ibland förstör mer än vad han tillför. Så ska Thordarson verkligen vara på planen?
Stefan Thordarson ska vara den första spelare som blir uttagen till startelvan i varje match! Han är övermänniskan, större och hårdare än sten, vilja koncentrerad i ett kraftpaket. Thordarson är IFK Norrköping 2007.
Jag har många gånger irriterat mig på Thordarsons uppträdande i vissa situationer, tills jag för några matcher sedan insåg fakta; mannen har bara en växel! Vill man ha Thordarson på plan, får man acceptera hela paketet. Valet är givet. Thordarson är den största hjälte vi har. Han är mannen som ska ta oss till allsvenskan, och maskinen som ska få oss bosatta uppe i finrummet.
Thordarsons ben är tunga, massiva, viljestarka. Nietzsche vrider sig i graven av avund.
1714 dagar sedan degraderingen.
