Notts County - Hartlepool
2 - 1

Åter oavgjort mot Helsingborg

IFK Göteborg tog ledningen med 0-2, men tappade i andra halvlek allt spel och tillät HIF att komma tillbaka till 2-2.

Senast på Ullevi präglades både spelet och eftersnacket av den undermåliga gräsmattan. Inför "returen" på Olympia talade Stuart Baxter om att den stadions fina gräsmatta skulle gynna hemmalaget, något IFK Göteborg dock ville vara två om.

Truppen var densamma som senast, men Thomas Olsson klev in i startelvan på Pontus Wernblooms bekostnad. Tidigare under säsongen har Olsson oftast varit den som legat lite längre bak i banan och agerat dammsugare, men i den här matchen fick Gustav Svensson åter axla den rollen med Olsson som lite mer offensiv kraft.

Helsingborg hade också en hel del spelare borta, bl.a. saknades giftige Mcdonald Mariga jämfört med senast.

Inledningsvis var Helsingborg det lite piggare laget och tillät sällan Blåvitt några längre stunder av bollinnehav. Å andra sidan låg Blåvitt relativt högt och tajt med både backlinje och mittfält vilket för det mesta resulterade i långbollar som Sigurdson och Bjärsmyr förtjänstfullt tog hand om. Tempot kändes med Allsvenska mått mätt riktigt högt och det smälldes på bra från båda sidor på mittfältet. Chansmässigt hände däremot inte så mycket. HIF slarvade bort ett fint frisparksläge och Berg nickade utanför ur dålig vinkel efter förspel av Wallerstedt.

Strax innan halvtimmen spelad har IFK börjat koppla lite mer grepp om händelserna och avslutar ett långt anfall med att ta ledningen. Thomas Olsson fångar upp bollen en bit utanför HIFs straffområde och passar Wallerstedt. Jonas gör en skolboksmottagning med vänstern och lägger upp bollen för högern vilken han slår en perfekt stickare mellan backarna till Berg. Marcus tar utomordentligt snyggt med sig bollen i steget med vänstern, tittar upp och placerar iskallt bollen i bortre burgaveln. Ett riktigt fint mål.

Målet ger Blåvitt ännu mer råg i ryggen och man tar över allt mer, medan HIF mest slår långa bollar mot duktige, men något ensamme, Henrik Larsson. IFK skapar inte så värst mycket heller, men tilldöms i 41:a minuten straff efter att Eldin Karisik åkt på en mindre flygtur signerat Svanbäck. En ganska fin prestation av Karsisik som snurrar bort en alltför het Svanbäck. Straffexekutor för tredje gången i år: Marcus Berg. Daniel Andersson går åt rätt håll, men straffen är alltför hård och välplacerad för att Andersson skall nå den. 0-2. Strax därpå får Berg en chans något till skänks, men avslutar, något förvånad, rakt på Daniel Andersson.

Minuten före paus skapar HIF sitt första riktigt farliga läge. Babis Stefanidis vinner med sig bollen i ett motlägg och kan sånär avsluta, men en Blåvittförsvarare hinner emellan. Bollen kommer in igen från kanten och Stefanidis får ouppvaktad försöka sig på en "halv cykelspark" rakt framför mål, som går en bit över Bengts ribba.

Halvtidsfacit för en Blåvit supporter är efter de senaste matchernas kräftgång positivt. Berg har satt ytterligare två pytsar och försvarsspelet har varit mycket bra, trots två duktiga anfallare i Larsson och Omotoyossi. Sen skall det inte stickas under stol med att Blåvitts spel på offensiv planhalva har lämnat en hel del att önska. Kantspelarna Selakovic och Karisik försvann under långa stunder och det var mest tack vare Marcus Bergs rörlighet och teknik samt Wallerstedts ständiga löpande som man emellanåt fick lägen.

Andra halvlek liknade inledningsvis första halvlek ganska mycket. Inget av lagen var direkt farliga, men Selakovic stack emellan med ett genombrott från vänster följt av ett pressat skott rakt på Daniel Andersson. Laget verkade alltjämt ha ganska bra självförtroende, så det var båda förvånande och illavarslande att se HIF reducera till 1-2 på något av en "icke-chans". Förspelet är om minnet inte sviker en hörna från vänster som efter någon studs nickas av Omotoyossi i en båge mot Bengts vänstra hörn. Wallerstedt, som är närmast, släpper bollen för att Bengt skall ta den - och Bengt verkar lita på att Jonas skall sparka undan den. Reprisbilderna är något svårtolkade, men den spontana domen är att Bengt inte skall lita på Wallerstedt förmåga att cykelsparka utan snarare försöka nå bollen själv. Hur som helst - ett väldigt onödigt mål som dessutom tog knäcken på IFKs dittills stabila spel över hela banan.

Efter detta anfaller nu Helsingborg med full kraft och Blåvitt ägnar sig nästan uteslutande till att panikrensa undan bollarna från eget straffområde. Alla tendenser till eget spel försvinner oftast efter ett par passningar i en lycka-till boll upp mot allt mer tröttkörda anfallare. HIF å sin sida kanske inte direkt briljerar på sista tredjedelen, men fyller på bra och pressar högt med sina försvarare som nu vinner i stort sett varenda duell, ibland något påhejad av rättskiparen, åtminstone i mina Blåvita ögon.

I 60:e minuten får ungtuppen Landgren ett bra skottläge i straffområdet, men skjuter över. I 65:e skänker Bjärsmyr bollen till Omotoyossi och tvingar Bengt Andersson till en mycket fin enhandsräddning. Blåvitt försöker stärka upp defensiven lite genom att plocka in kraftfulle Jakob Johansson istället för Karisik, men får inte ut speciellt mycket av det bytet. Helsingborg fortsätter att pressa, skapar någon hyfsat chans och ett antal hörnor. Kanske man börjar tro att IFK skall reda upp situationen när Omotoyossi slår till igen. Henke Larsson nickar en hörna rakt på Bengt Andersson, som dessvärre släpper retur rakt ner på Omotoyossis fötter. Beninfödde Razak får en tå på bollen och Bengt får se den smita retfullt mellan sina ben och in i målet. 2-2 och kvitterat. Man kanske inte ska klandra Bengt alltför mycket - han hade flera spelare precis omkring sig och nicken var ganska hård - men ändå så känns det väldigt onödigt att släppa retur på en boll som går rakt på honom.

Nog om det. IFK tar till sällskapets glädje äntligen ut en tröttkörd Wallerstedt och låter Mourad smaka på hetluften utan vidare avtryck. Istället fortsätter HIF ligga på och skapa hörnor. Ytterst nära 3-2 är det på - gissa - en hörna då Henke Larsson nickar rakt mot Bengt, men Sigurdsson väljer att försöka blockera med klacken. Det kanske var tur i slutändan, för istället för att Bengt skall behöva rädda bollen tar bollen i överliggaren, studsar iväg och kan nickas ut till ny hörna av Adam Johansson.

I slutminuterna lyfter IFK Göteborg sig lite grann och skapar ett par embryon till lägen, bland annat en fin slagen hörna som Daniel Andersson gör en akrobatisk utboxning på. HIF tilldöms strax därpå en av otaliga frisparkar i den andra halvleken och Andreas Jakobsson har ett tungt distansskott som går precis över ribban och touchar den där grejen som jag knappast vet namnet på men som håller upp nätet. Blåvitt får faktiskt sista ordet i målchansnoterandet. Gustav Svensson, på en av få offensiva utflykter, får bollen en bit utanför straffområdet, tillåts avancera, vända bort bevakningen och avlossa ett tungt distansskott med högerfoten. Skottet snirklar sig fram i luften sådär som alla målvakter, men går dessvärre någon decimeter över ribban.

Domaren blåser för full tid, och man är på något barockt vis relativt nöjd att laget fick med sig en pinne hem efter att blivit utspelade i andra halvlek.

Snabbanalysen blir att Blåvitt spelade disciplinerat och arbetade mycket hårt i första halvlek samt utnyttjade sina chanser. I andra halvlek blir man väldigt ängsliga och passiva efter reduceringsmålet och tappar sitt eget spel totalt. 2-2 får man vara ganska nöjda med efter genomklappningen - samtidigt som man ändå får ge en viss elogé till försvarsspelet som endast tillåter tre skott på mål sett över hela matchen - varav två går i mål.

Bäst i IFK var som brukligt Ragnar Sigurdson och Marcus Berg. Andra som var duktiga var Bjärsmyr, Gustav Svensson och Thomas Olsson. Adam Johansson skötte sig bra i defensiven på sin kant, men man märker verkligen hur mycket försiktigare han blir i offensiven när han inte har Alexandersson framför sig. Hjálmar Jónsson skötte sig klanderfritt bakåt, men verkade väldigt osäker så fort bollen kom i närheten - tjong! - så långt som möjligt. Karisik och Selakovic blixtrade till emellanåt, men försvann långa stunder ur matchen.

Rättskiparen var nog inte populär i något av lägren, själv störde jag mig mest på att han delade ut varningar för tacklingar med "infällda" ben, men friade för klart grövre förseelser. Sen var det uppenbart att han tagit inspiration av sina mer rutinerade Allsvenska domarkollegor och konsekvent dömde till försvarsspelarnas fördel i varenda duell.