Nancy - Monaco
0 - 3

Malmö – Djurgården 1-1: Välsignelsen och förbannelsen

Matchen borta mot Malmö bjöd på stundtals bra djurgårdsspel och en, fullt godkänd, poäng. Med den poängen har Djurgården tagit fyra av sex möjliga i dubbelmötet med tippade guldkandidaten Malmö och därigenom hängt med i det lilla ryck topplagen gjort. Allt borde vara frid och fröjd men Forum 1891 sitter ändå med grublerier och tänker, bland annat, på 1800-talsromaner.

Efter matchen på Malmö Stadion sitter jag ännu kvar och brottas med mina tankar. Jag tänker kanske inte så mycket på offsidefällor, brasilianare eller djupledslöpningar som jag borde utan istället mer på Doktor Jekyll och Mister Hyde. Robert Louis Stevensons 1800-talsklassiker handlar som bekannt om den vänlige Doktor Jekyll och hans betydligt elakare alterego Mister Hyde. Själv kan jag egentligen inte mycket om litteratur, men fotboll vill jag i alla fall påstå att jag begriper något sånär och Djurgården har i år på många sätt påminnt om karaktärerna i Stevensons roman. Sällan har detta varit tydligare än i kvällens match i Malmö.

Första halvlek består till stora delar av ett Djurgården som packar det centrala mittfältet fullt genom sina enorma överflyttningar och ett Malmö som gång på gång går i fällan att själva flytta in hela sitt mittfält också. Om det beror på rädslan att förlora den viktiga delen nummerärt eller på den totala tilliten till en sprucken spelidé vågar jag inte säga, men när Junior och Skoog konstant möter boll blir mittfältet överbelamrat och djupledsspelet från både forwards och yttrar obefintligt. I det läget gör Djurgårdens defensiva trojka med Markus Johannesson, Toni Kuivasto och Aki Riihilahti det lätt frör sig och ligger i ryggarna på forwards hela tiden och förhindrar Malmö från att vända upp och skapa några farligheter över huvud taget.

Med en sån matchbild blir det gott om utrymme för Djurgården att utnyttja sitt allra främsta vapen; de snabba spelvändningarna. Dessa är den absolut fundamentala delen i Djurgårdens nya finsk/isländska spelidé och de fungerar, när de fungerar, oerhört väl med ett snabbt, effektivt och sevärt spel som resultat. Spelarna sliter ont och bemödar sig med att alltid hålla fart under fötterna och använda få tillslag på bollen så att denna hela tiden kan slås till spelare i rörelse och på ytorna.

Första halvlekens matchbild och Djurgårdens spelidé rimmar med andra ord väl ihop och vi fick därför se ett Djurgråden med närmast total kontroll på tillställningen i första halvlek. Det är, egentligen, bara det absolut sista som fattas i offensiven (spelare måste ta ”rättare” beslut snabbare, och ansluta vassare) innan 1-0-ledningen utökas med något eller några mål. I första halvlek visar Djurgården upp sig från sin bästa Doktor Jekyll-sida.

I andra halvlek, däremot, händer det något. Man kanske skulle kunna förklara den totala scenförändringen med Jonatan Johanssons inhopp och hans individuella skicklighet men det vore nog att göra det för enkelt för sig. Johanssons inhopp hade visserligen en avgörande betydelse men samtidigt får man förmoda att djurgårdarna i halvtid fick intaga det elixir som Dr Jekyll uppfann och som förvandlade honom till Mister Hyde. Vad Djurgrådens antites heter vet jag inte men den måste finnas. Det var nämligen inte Djurgårn vi såg i andra halvlek.

Med Johansson på planen fick Malmö plötsligt ett djupledsspel och när djurgårdsmittfältet samtidigt tappade i uthållighet och föll djupare och djupare ner i försvarsspelet blev de tidigare så framgångsrika snabba omställningarna istället mer av en belastning. Farten och löpningarna försvann med orken och utan de blev de snabba, långa bollarna adresslösa och slagna ut i tomma intet. Därmed återtog Malmö bollen hela tiden och kunde skapa nya attacker gång på gång med resultat att Djurgården sjönk än djupare och de långa bollarna blev än mer fruktlösa. Hade inte kvitteringen kommit på en slumpsituation hade den kommit nu som frukt av Malmös press.

I andra halvlek lyckas inte djurgårdarna med mycket offensivt sett. Med undantag för ett par inkast får man överhuvudtaget inte fast bollen på Malmös planhalva och långbollarna ser mest ut aom desperata rensningar. Det vill jag inte hävda att de är. Men lika fullt. I andra halvlek är det inte kul att se Djurgården spela. I andra halvlek är det Mister Hyde som smugit sig in på planen.

Siggi Jonson och Pålle Lindholm har gjort ett jättejobb som lyckats etablera det helt nya spelsystemet på så här kort tid. Men kanske har man jobbat så hårt för att lyckas med det att man drabbats av ett visst mått av tunnelseende för när man som i kvällens andra halvlek kör fast med sitt spel har man egentligen inga andra alternativ att erbjuda än att slänga in Mikael Dahlberg och hoppas att det ska göra att man fullföljer planen bättre. Någon ny, alternativ plan finns inte. På så sätt blir den konsekventa spelidén både välsignelsen och förbannelsen i dagens Djurgården.

***

FOTNOT: Jag är själv helt övertygad om att Siggi Jonson också ser detta behov och att han kommer att åtgärda det, Siggi är en duktig tränare. Men uppfinnandet av en alternativ plan kan inte utvecklas innan den första satt sig till punkt och pricka. Då riskerar man att behärska många spelsystem hyfsat men inget riktigt bra. En sån utveckling skulle innebära att Allsvenskan skulle beäras med ytterligare ett AIK, och det måste jag säga, att ett enda räcker mer än väl.