En match med två ansikten
**** NU UPPDATERAD MED BILDLÄNK **** Efter en passiv första halvlek tog MFF tag i matchen i andra. Men tyvärr räckte det inte längre än till 1-1, och nu är det dags för de ansvariga att agera.
BILDER FRÅN MATCHEN HITTAR DU HÄR
Vissa matcher har två olika ansikten, och matchen mot Djurgården var just en sådan. I första halvlek var MFF ett ängsligt lag. Spelet gick i stå gång på gång, och ingen bland spelarna hade kapacitet nog att lyfta laget eller på egen hand bryta igenom. Inte ens Daniel Andersson eviga kutande kors och tvärs lyckades fungera som en inspirerande injektion för lagkamraterna.
Kanske påverkades laget också av incidenten som inträffade redan efter ett par minuters spel då Daniel Andersson och Ola Toivonen kolliderade i en luftduell, och som ledde till att Ola fick lämna planen på bår. (Vi får hoppas att det inte är något allvarligt med Toivonen och att han snart är på benen igen.)
Hur som helst så var det trist fotboll som presterades i den första halvleken. Spelarna i MFF verkade från och till perplexa då de hade bollen i sin ägo, och fattade en mängd felbeslut. Vi de tillfällen det fanns bra spelalternativ på kanterna stannade de flera gånger upp och spelade in bollen centralt istället. Vid de tillfällen det fanns genombrottstillfällen var det ingen som riktigt verkade tro på sin egen kapacitet, och den där sista avgörande dribblingen såg man inte röken av. Överlag tyckte jag att många spelare agerade just som om de saknade tilltro till sig själv, eller var osäkra på sin roll.
Just osäkerheten är en rätt tjatig historia efterhand, och inget som känns kul att behöva dra upp. MFF har ju dessutom kopplat in utomstående expertis för att komma tillrätta med de här problemen som uppenbarligen sitter i spelarnas psyke. Man kan bara hoppas att det där leder till något så småningom, även om jag personligen tror att det finns andra (och bättre) lösningar på de problem som laget brottas med just nu.
I ärlighetens namn var Djurgården heller inget lag som rosade marknaden. Stockholmarna verkade tunga och tröga och satt inne med ett oerhört begränsat register i sitt agerande på plan. Den enda gången de verkligen stack ut var i samband med målet som Lance Davids satte i den 29:e minuten, och som var ett mönsteranfall direkt hämtat ur skolboken. Målet blev det enda i halvleken, och sett till matchbilden var det trots allt en rättvis ledning.
I andra halvlek fick vi se ett helt annat MFF. Kanske insåg spelarna att en förlust med 1-0 eller 3-0 kunde vara detsamma, och att de just därför tillät sig spela ut lite mer. De himmelsblå tog kommandot från start och Djurgården fick mest ägna sig åt att skyffla iväg bollarna för att freda sig. Precis som klyschan säger så hängde det ett mål i luften, och mycket riktigt kunde den inbytte Jonatan Johansson kvittera i den 56:e minuten då han tätt på mål klämde in bollen bakom en chanslös Pa Dembo Touray i Djurgårdsmålet.
MFF fortsatte sin press halvleken igenom och vid de få tillfällen Djurgården stack upp hade MFF full koll på händelserna. Men trots sitt massiva spelövertag lyckades pågarna inte att sätta den där avgörande bollen, och när domaren Jonas Eriksson blåste av matchen efter de obligatoriska tre tilläggminuterna visade ljustavlan fortsatt siffrorna 1-1.
Resultatet innebär att MFF:s nu kan lägga alla drömmar om en medalj av den ädlare sorten åt sidan. De övriga lagen i toppen spelar med en mycket större stabilitet och det finns inget som tyder på att de plötsligt skulle börja tappa poäng till höger och vänster. Och förmodligen skulle det heller inte spela någon roll eftersom MFF anno 2007 saknar förmågan att avgöra när så krävs. MFF saknar helt enkelt den slagkraft och styrka som kännetecknar ett vinnande lag.
Den positiva upplevelsen av matchen var just andra halvlek som fick mig att – för första gången på mycket länge – tro på att MFF faktiskt skulle kunna ro hem en seger. Det var en skön känsla som jag nästan glömt bort hur den kändes. Det snabba och fina spelet satte sin prägel också på läktarna där atmosfären emellanåt var riktigt skön. I 45 minuter bjöd MFF på en fotboll som kändes lite som en tröst efter de bedrövliga insatser vi annars fått skåda så mycket av i år.
Härligt också att få se Labinot Harbuzi, som kom mer och mer in i matchen och agerade med en skön pondus och gjorde utomordentligt ifrån sig i rollen som spelfördelare. För mig var det Labbes bästa prestation i MFF sedan han kom tillbaka till klubben, och det skall bli intressant att se om han får fortsatt förtroende i den kommande matchen mot Hammarby.
En följd av resultatet är som sagt att vi nu kan koppla bort alla förhoppningar om en guldskimrande säsong 2007, och istället blicka vidare mot 2008. Och varför inte då redan nu få in lite nytt blod som kan rusta laget inför kommande säsong? Det måste vare idealiskt för en ny coach att få testa sin trupp i "skarpt läge" utan att ha några vidare förväntningar på sig. En ny coach skulle också kunna ge laget en skjuts rent psykologiskt. Vi såg ju till exempel förra året vilken effekt det fick på HIF då Baxter tog över rodret som tränare mitt under säsongen. Jag skulle verkligen unna MFF en motsvarande nytändning nu när laget blott lyckats plocka fyra poäng på de senaste fem matcherna.
Egentligen är det oavgjorda resultatet ett resultat som kan föra mycket gott med sig. Nu är det ett förträffligt läge för de ansvariga i klubben att visa lite handlingskraft och säga: ”Ok, vi är besvikna över vad vi sett så här långt. Därför tar vi nya tag direkt, och förbereder oss på bästa sätt inför kommande säsong.”
Det är också ett utmärkt läge för ansvariga tränare att säga: ”Ok, vi har misslyckats och inser att det är kört. Vi ställer våra platser till förfogande.”
Det tycker jag hade varit en schysst grej så här sommaren 2007.
