Himmelsblå legender: Stellan Nilsson
Stellan Nilsson- mannen som slog inlägg med en sällan skådad precision. Och som inte drog sig för att flörta med damerna på innerkretsen mitt under pående match.
Tv:n står påslagen mest som ett surrogat för mänsklig kontakt. Jag sitter bekvämt i bästa fåtöljen med livgivande dryck inom räckhåll. Ögonlocken är tunga, och på bildskärmen visas en dokumentär från det där torget där gubbarna på salig motbokens tid kunde inhandla vad kroppen skrek efter. Det påstods att ville man konsumera så skulle vandringen runt Möllan ske med ena foten på trottoaren och den andra i rännstenen. (Måste, om det var sant, varit en märklig syn, nästan en turistattraktion.)
Plötsligt spärrar jag upp ögonen, spetsar öronen. I vimlet på skärmen dyker det upp en person som på något sätt förefaller bekant. Sökandet i minnet klarnar totalt när reportern ställer frågan: ”Va de inte dej som alla jämförde med Garrincha?”
”Garrincha, de va väl ingenting med han. Nä, de va Pelé jag jämfördes med.”
Inslaget får mig att vakna. Jag ser den geniala crossbollen från Rosén som han tar ner i flykten, sprintar fram längs långlinjen, inlägg till Tapper och nick i mål. Så enkelt, så mästerligt.
Där står han nu framför kameran och berättar om sitt fotbollsliv, in i mitt vardagsrum. Han berättar på en dialekt som utmärker pågarna från Backarna eller Möllevången. Diftonger eller till och med triftonger ljuder i de svenska hemmen när Stellan Nilsson åter för en liten stund i livet får spela en huvudroll.
Stellan debuterade 1942 i den så kallade ”babykedjan” där medelåldern låg på 19,5 år. När det första guldet bärgades 1944 var Stellan en av pionjärerna som kunde fira på anrika restaurang Hasselbacken.
1947 hände det att IFK Malmö värvade ett antal MFF:are av vilken Stellan var den mest meriterade. Detta fick Eric Persson att med sedvanlig vass penna i årsboken använda formuleringar som: En lokalkollegas aldrig slappnande undermineringsverksamhet och som saknar förmåga att själva driva fram spelare, men som leds av personer utan några som helst hämningar.
När Stellans IFK-pengar tagit slut återvände han till MFF, något skamsen. Nu var han tillbaka där han hörde hemma, i en värdigare omgivning, och kunde njuta av den fantastiska tid som knackade på den himmelsblå porten. Det blev 336 matcher för MFF och 166 mål. Flera landskamper kan också räknas in.
Hans adelsmärke var inläggen och hörnorna, slagna med en precision som sällan har setts varken förr eller senare.
Stellan Nilsson var den till synes glade bohemen och sorglöse gamängen. Hans kommunikation med publiken på intima Gamla IP utlöste ständiga skrattsalvor. De flesta ”Stellanhistorier” är välkända i MFF-kretsar.
Som när den ambitiöse Erik Nilsson gormar i omklädningsrummet: ”Vi måste se till att bli varma nu!”
”De är rätt Erik, kan nån stänga fönstret?” replikerar Stellan.
Är det inte underligt att så många av fotbollshistoriens största personligheter och publikunderhållare varit just kantspringare?
Undrar ofta om det är den fysiska närheten till publiken som utlöser denna vilja att kommunicera. Någon sorts extra krav på att vara den totala entertainern. Beror det på den förväntade snabbheten i såväl ben som huvud? Eller skapar möjligen flera års erfarenhet av att runda storväxta, tröga backar en estradernas posör?
Det kunde faktiskt hända att Stellan Nilsson under pågående match, när tid gavs, kunde gå fram till en skön dam sittandes på innerkretsen*, presentera sig och skaka hand. Därför är det lätt att förstå att Stellan och Nacka blev stora kompisar under VM-äventyret i Brasilien 1950. Två personer från olika kulturer, men samma andas barn, och naturligtvis kantspringare En typisk Stellan från flygresan till Brasilien är när den flygrädde Nacka ängsligt undrar vart Stellan är på väg när han lämnar sin plats. ”Jag ska bara ut på vingen och fika, de är svalare där”.
Efter VM-50 var det dags för Stellan Nilsson att fara söder om Alperna. Han hamnade i kulturstaden Genua tillsammans med radarkompisen Börje Tapper, och det skulle inte förvåna mig om han snabbt lärde sig, att på italienska, få skrattsalvorna att dåna ut över Medelhavet.
Kära MFF:are.
Någon gång när ni har tid, så ta er in på Gamla IP.
Gå bort till en hörnflagga. Slut ögonen och upplev i fantasin hur Stellan Nilsson lägger upp bollen för att slå en hörna. Hör skrattet från publiken när han fäller repliken med adress Börje Tapper: ”Kan inte den långe jävelen stå stilla så jag kan pricka huvudet på han.”
Där har ni Stellan Nilsson. Om han någon gång kände sig i behov av en vandring med ena foten i rännstenen runt Möllevångstorget hann jag aldrig att fråga honom..
- - - - -
*Bänkar utan ryggstöd placerade på löparbanorna.
