Något sjukt händer med klubben man älskar
Ras. Förfall. Osämja. Tystnad. Att se ”sin” klubb drabbas av de fyra sakerna är bland det värsta man kan råka ut för i det liv som vi för enkelhetens skull kan kalla ”kärleken till idrotten”. Den tar en stor del av ens liv och den påverkar hur man är och mår som person i det stora hela. Att många klubbar runt om i världen upplevt detta är ingen hemlighet och det har varit i olika mått som det skett. Leeds är ett exempel på en klubb där mycket gått käpprakt åt helvete efter den där fina säsongen med CL-spel och man kunde tro att här fanns en klubb som skulle utmana eliten i England och Europa många år framöver. Men så blev det inte.
Jag har inga planer på att jämföra Östers situation 2007 med Leeds eller någon annan svensk eller utländsk klubb där målsättningar, drömmar och spel rasat som korthus precis som Östers. Det som inte dödar – det härdar har man fått höra många gånger i olika sammanhang och precis som många andra ordspråk är de å ena sidan helt briljanta och charmiga bokstavs- och ordlekar lika mycket som de är avskyvärda och väldigt larviga under vissa stunder.
Efter matchen mot Sylvia så står det klart att Östers IF, den anrika klubben från Kronoberg som fostrat många stora spelare och tränare, nu ligger på en jumboplats i den näst högsta divisionen i Sverige. Sverige, vars seriesystem rankas långt ner på UEFA-rankingen över ligornas ”värde” och ”kvalitet”. På 14 matcher har vi 11 poäng, 2 vinster och 8-18 i målskillnad. Hemma på betongkossan Värendsvallen har vi 0 vinster och vi har gjort ett mål. Med en match mindre har vi för tillfället 15 poäng upp till tredjeplatsen och den som tar det laget till Allsvenskan 2008. Jag och de flesta alla andra har lagt ner de tankarna på Allsvenskan 2008 utan försöker nu se ett Öster som är värda att spela i Superettan 2008 istället.
Jag har tidigare stött tränare Stille och ansett att han ska få tid på sig och inte hafsas iväg som vi gjort med våra tränare de senaste tio åren. Mellan åren 1989-1994 hade vi en av de mest populära tränarna, Hasse Backe och mellan 1994-1996 hade vi Nanne Bergstrand. Båda dessa herrar gjorde bra jobb med Öster och resultatmässigt var Nanne till och med väldigt bra. Men filosofin och drömmen om ett ”fint och roligt spelande Öster” gjorde att Nanne försvann efter säsongen 1996 då Öster slutade sexa i serien, 15 poäng efter suveränerna IFK Göteborg. Efter det har Andreas Ravelli, Bosse Axberg, Jan ”Lill-Damma” Matsson, Jevgeni Kutznetsov, Leif Widén och Lasse Jacobsson kommit och gått i Östers korridorer och sammanfattar vi resultaten så har Kutznetsov lyckas bäst, tillsammans med Lasse Jacobsson.
Nu har vi sedan januari haft Giles Stille, en enligt egen utsago, taktisk och engelskinspirerad tränare som litar på en tät defensiv och vill ha snabba omställningar. Detta är inget som vi sett på de månader han nu varit i klubben och med den ambition som Östers IF hade innan säsongen, att vara topp 3 och gå tillbaka till Allsvenskan direkt, så börjar det nu knorras på allvar bland supportrar och Växjöbor. Jag ställer mig nu till den skaran och anser att Giles Stille bär det yttersta ansvaret för resultaten, tätt följt av sportchefen Håkan Arvidsson, som också är ny för denna säsong.
Att ge två herrar skulden som varit på jobbet i ett halvår kan tyckas vara hårt och orättvist men med tanke på det kaos som jag och många andra uppfattat runt klubben så är det ändå korrekt att ge dem skulden. Att vara tränare och sportchef idag i modern idrott, oavsett sport, har oftast två sidor, bra eller dåligt. Man är king of the world när förväntningar infrias eller det går bättre än förväntat. Men nu är det precis tvärtom och det är i Östers IF, en klubb som så många andra Superettan-kollegor har en historia och ”ska” tillhöra fotbollens finrum i Sverige.
Mycket av den kritik jag känner mot ÖIF, är den attityd klubben visat utåt, det har varit väldigt mycket hysch-hysch och detta på fel sätt. När det kommer till bristen på nyförvärv, så har vi hela Per Cederqvist-historien som ingen utanför Öster vet hur det gått till eller vad som skett exakt. Vi får inte heller glömma provspelarna som inte dök upp eller som gick sönder efter en träning och Martin Claesson historian. Jag förstår och är medveten om att lag måste ha en stenhård policy mot media och utåt mot folk, för att inte trissa upp på tänkta spelarköp eller skapa oro och skriverier. Men så här i efterhand vid många av fallen så tycker jag Östers IF borde och måste lyfta på locket och förklara sig mer än ett pressmeddelande.
En vän till mig ”vill ha en ursäkt för den här säsongen så här långt och tydliga besked och en ny tränare och ledarstab omgående”. Många håller säkert med och jag tycker också att något mer måste ske. Om ryktena om missnöje i truppen med tränare Stille skulle stämma är det ohållbart att ha kvar Stille säsongen ut.
För att rädda Öster så har jag ett handfast förslag i form av fem punkter:
1. Entlediga Giles Stille och låt Wibrån med hjälp av U-21 tränaren Ludwig Ernstsson exempelvis leda laget säsongen ut.
2. Se till att spelare som inte ”ger allt” och ”visar glöd” lämnar på något sätt och satsa på de nyuppflyttade killarna från de egna leden plus Göransson och Olausson som måste ha köpts in av den anledningen att de ska spela…
3. RÄDDA ÖSTER KVAR I SUPERETTAN!
4. Ta vintern och ”gör om, gör rätt” till 2008. Se över ledning och stab. Sportchef och alla andra om bär någon form av ansvar ska utvärderas och all eventuell ”svågerpolitik” måste direkt försvinna ur klubben. Styrelsen med Curt Persson är kompetent och har bra koll på ekonomin och ska utifrån den se om de kan hitta lämpliga kandidater till sportchef och tränarjobbet först och främst. Man ska ha ett tydligt upplägg i ledningen och ha ett nära sammanbete mellan huvudtränare och sportchef. Ett spelsystem och träningsprogram skulle också uppskattas om det dök upp med en ny tränare. Det ska inte finnas osäkerhet i truppen där man rör om alldeles för mycket i spelsätt och tänk. En grundidé som passar tränare, spelare och Öster är a och o i fortsättningen!
5. Med en ny sportchef så måste det finnas möjligheter för bättre scoutingverksamhet och bättre kontakter i det svenska och nordiska området för nya spelarinköp. Men viktigast är ändå att det blir RÄTT spelare som erbjuds kontrakt och att man inte erbjuder provspel i samma utsträckning som man gjort senaste året. En spelare som värvas till Östers IF ska direkt kunna konkurrera om en plats i startelvan och ha lätt att acklimatisera sig om den är i behov av det.
Att detta är en stor omgörning och kan uppfattas som ”fel” efter bara ett halvår med ny duo på sportchef och tränarpositionen köper jag inte. Har det blivit fel och inte fungerar ska man byta ut det snarast möjligt. Fotbollsspelare, inställning, hjärta och ledare kommer inte med garanti där man kan lämna tillbaka de om de inte fungerar, utan man måste våga erkänna och bekänna misstag, stå för att det ser/är/går för dåligt och att ta nya tag. Visar Östers IF det engagemanget och den ärligheten så kommer vi snart fans förlåtit de för den där hemska perioden som varit senaste åren och istället kunna se vårt älskade Öster som etablerat lag i Allsvenskan och som spelar den fina, roliga, effektiva och fantastiska fotboll de rödblå färgerna står för. Generation efter generation.
