Gästkrönika: För tidigt att ropa hej
Drygt halva säsongen har gått och ifall vi uttrycker oss milt så har AIK så här långt inte motsvarat förväntningarna. När jag, redan i Januari, tog fram kristallkulan och tittade efter hur 2007 skulle te sig så såg jag ett AIK-guld. Så mycket kan jag säga att jag tänker skaffa en ny kula till nästa år.
14 mål på 15 matcher är ett facit så lågt att det är frågan om det motiverar nytt kontrakt. Gårdagens seger mot Helsingborg – som inte heller presterat vad min kristallkula förutspådde – lämnar en aning andrum men att påstå att det har vänt känns lite väl tidigt.
De flesta har säkert sett degradering som något otänkbart av flera skäl. Brommapojkarnas närvaro i allsvenskan har nog av många länge setts som en garant för fortsatt allsvensk status för AIK. Dessutom finns det – historien till trots – ett AIK-tänk där nedflyttning är något som inte existerar. Ungefär som svåra sjukdomar – de drabbar andra men inte mig.
BP som given räddningsplanka känns inte som någon helsäker livlina. Återflytten till Grimsta tycks ha givit laget oanade krafter, ett par nya spelare som grädde på moset och helt plötsligt är Västerortslaget pånyttfött. Brommapojkarna är i dagsläget absolut inte avsågat från fortsatt allsvensk existens. Nu förlorade BP visserligen mot Trelleborg men det ändrar inte så mycket i mitt resonemang. AIK ryckte från BP med tre pinnar men TFF höll avståndet intakt.
När det gäller tänket med ”den otänkbara nedflyttningen” torde vi alla vara så medvetna om vad som hände för tre år sedan att vi borde ana en lurande fara bak nästa hörn. Det finns dessutom likheter i årets AIK och 2004 års lag. Även då var vi i en situation där truppen mer och mer liknade en främlingslegion. Spelare från när och fjärran representerade gnaget men på många håll saknades ett gnagarhjärta. Något som ledningen då insåg och plockade hem Ishizaki men det räckte inte. Det var alltför många utländska spelare som fanns i eller kom till klubben utan att prestera vad som förväntades. Quansah, Mrdja, Pa-Modou Kah och Boateng var namn som saknade AIK-hjärta och det märktes. Först efter en del turer hit och dit och efter Norlings inträde hittade Derek rätta färgerna för såväl hjärtat som svettbanden.
Årets lag är ännu mer internationella. Förhoppningsvis är värvningarna av Obolo och Valdemarin bättre köp än namn som Kah och Mrdja visade sig vara. Vi kan också hoppas att hemhämtandet av Nisse Johansson i år var ett klokare drag än det var att hämta hem Kibebe för dryga tre år sedan.
Vidare får vi önska att Norling lyckas hitta gnagarhjärtan hos våra nya Argentinare på samma sätt som han lyckades med Boateng. Nu har båda Argentinarna fått göra mål och det är bra. Vinsten mot Glentoran följdes upp av ännu en seger vilket naturligtvis är positivt MEN det är absolut inte läge att ropa hej än. Bäcken är bred och vi är långt ifrån över.
En annan sak som oroar och som alltid dyker upp i AIK, särskilt när det går lite dåligt, är dessa alltid lika tröttsamma affärer. Hot mot egna spelare är aldrig bra. Förutom att det är olagligt så är det skadligt för både spelare och klubb. Årets säsong har hittills gjort många besvikna och med besvikelsen kommer krav på förändringar. Det är varje supporters rätt att anse att spelare som underpresteras inte bör vara kvar i klubben. När man som nu, börjar ställa krav på att en spelare som har presterat bra i motgången – i mina ögon har Tamandi varit bäst i AIK under säsongens först hälft – är både tarvligt och korkat.
Med så många nya spelare behöver laget spelare som varit länge i klubben och lärt sig känna för föreningen. I årets AIK finns bara tre sådana spelare. När en av dem – Mats Rubarth - är skadad blir de två andra - Tjernström och Tamandi – ännu viktigare. Stöd AIK´s alla spelare resten av säsongen och glöm aldrig att även AIK kan ramla ur. Situationer som den vi hamnat i i år löses med ödmjukhet och hårt arbete.
