Krönika
Magnus Johansson ger sin syn på den ständiga tränarfrågan som diskutteras på himmelriket.
Så börjar diskussionen om tränarbyte igen. Fast den här gången med större kraft än tidigare, då det tidigare mest har varit de vanliga "Prahl-hatarna" som efter förluster luftat sina strupar. Nu fylls leden på med allehanda experter som vill förändra i ledarstaben till varje pris. I stort sett är vem som helst välkommen till MFF, bara den som för inte så länge sedan kallades Generalen försvinner. Några av de vanligaste orsakerna till att många vill se Malaj Prahl någon annanstans är:
Han har inte de hårda nypor som krävs i ett lag som består av så många "artister" och "divor".
Det skulle vara intressant att höra vilken tränare som i stället skulle komma och ta spelarna i örat när det går dåligt. Vi supportrar är inte ett tålmodigt släkte. Omedelbar framgång eller åtminstone närheten till densamma så vi har något att längta till. Det är vad vi kräver. Nu har denna framgång inte kommit, om man menar SM-guld. Och när årets säsong startat så skralt som årets så tar vårt tålamod slut. Och eftersom vi inte kan sparka spelarna så blir det tränaren som får gå. AIK gjorde det, IFK Göteborg likaså, Den sinande mjölkkossan också naturligtvis. Det är ett så självklart beteende hos nyrika svenska klubbar att det tas för givet. Och framgångarna har ju kommit som ett brev på posten. Inte.
Men nu ska vi alltså ta in en tränare med hårda nypor, en diktator till tränare. Graeme Souness motsvarighet i Sverige?
Han förespråkar en defensiv fotboll som är förlegad.
Förvisso vill Prahl helst spela 4-4-2 där försvaret ska vara ramstarkt. Men är det liktydigt med defensiv fotboll? MFF har under Prahls år gjort mängder med mål och mängder med matcher som slutat i utklassningssegrar. Han har samtidigt varit missnöjd med att MFF släppt in lite för många mål och jobbat på med försvarsträningen. En god balans mellan offensivt och defensivt helt enkelt. Och när han som tränare ställt upp med Skoog, Peter I, Yngvesson och Erik Johansson samtidigt så kan man rimligtvis inte anklaga honom för att vara alltför defensivt inriktad.
Sedan Patrik Andersson kom har Prahl tappat spelarnas förtroende (en teori framför allt framförd av diverse journalister med Jan Majlard i spetsen).
Hade Prahl märkt av något dylikt hade han med största säkerhet inte höjt Patrik Andersson till skyarna på det sätt som han har gjort. Efter cupförlusten mot Örebro menade han att Patrik är lagets enda stjärna. Skulle Prahl känna sig hotad av honom? Knappast.
Emellertid tror jag det blev ett problem (en intressekonflikt) att också Patrik förespråkade 3-5-2-systemet, ett sätt att spela vår tränare inte kände sig van vid. Men där visade han sin lyhördhet och släppte prestigen. Så här i efterhand kan man beklaga att första matchen med den nya uppställningen gick så bra (vinsten mot FC Köpenhamn). Det är möjligt att det infann sig en bedräglig självsäkerhet hos alla inblandade. Kunde man vinna mot Nordens bästa lag med en helt ny uppställning så var det måhända att bara lunka hem årets serie. Sedan kom de lika bedrägliga femettorna mot Örebro och Elfsborg och därefter var ju guldet redan hemma där det hör hemma. Trodde nog de flesta av oss. Och så glömde man bort att springa och kämpa, och att det faktiskt råkade finnas 11 motståndare som inget hellre ville än att piska skiten ur MFF.
Tappade Prahl spelarnas förtroende efter det? Nej, men antagligen började det hos alla inblandade spira en känsla av osäkerhet, som man tog med sig in på planen. Och när alla vill så mycket men inget händer så är det lätt hänt att man börjar gnälla och skylla ifrån sig. Just det som nu verkar ha hänt i MFF. På och utanför planen.
Prahl är van vid småklubbar och inte van vid storstadslagens eviga press från supportrar, klubbledning och media.
Pressen har funnits där från första ögonblicket. Prahl har vetat om allas guldförhoppningar och drömmar. Han har levt med den pressen i två och ett halvt år. Och detta är inte första gången som det går emot laget och honom som tränare.
Pressen just nu är, som alla vet, enorm på MFF och Prahl, men jag tror inte det är många andra som hade klarat av den bättre än honom. När det blåser orkan så gäller det att hålla fast vid något så hårt som möjligt och den jag vill hålla fast vid heter Tom Prahl. Han har erfarenheten och han har bevisligen kunnandet. Nu är det bara alla runt omkring honom som ska ha tålamodet.
Det är nio poäng upp till HBK. Det är mycket. Men inte omöjligt att ta in. Förra säsongen låg MFF nio poäng efter Djurgården efter åtta omgångar. Guldet var borta, ja hela säsongen var i stort sett över. När vårsäsongen var avklarad skiljde det en poäng upp till Djurgården. Då ska man komma ihåg att även AIK och Hammarby låg med i toppen. Det var alltså tre lag att plocka poäng till för att komma ikapp. I år är det endast ett.
Kommer ni ihåg bottennappen då? 0-3 mot IFK Göteborg. 1-1 mot Sundsvall. 1-1 mot Örgryte hemma. Förlust borta mot Hammarby. Bara för att nämna några. Då, liksom nu, var det mängder av skador som störde. Skillnaden är att i år kommer ett ytterst lämpligt EM-uppehåll. Där blir en dryg månad för vissa spelare att kurera sig. En dryg månad att få laget att spela ihop sig ytterligare på 3-5-2. Får Tom Prahl bara chansen, så tror jag att han kommer att klara av detta. Med spelarnas hjälp.
MFF genomgår en tuff tid nu. Men framåt slutet av oktober kommer vi att se tillbaka på den som ett obehagligt minne, när vi på Malmö Stadion just sett vårt MFF vinna mot Elfsborg och därmed bärgat det första guldet på några tusen år. Och vi kommer att vara glada att Tom Prahl stod emot alla medgångssupportrar och stannade kvar som tränare i Sveriges finaste förening.
