Lång intervju med Sebastian Eguren
Här kommer det som under en lång tid varit ett mål hos den icke spansktalande redaktionen på Söderst@dion. En längre intervju med vår stora hjälte Sebastian Eguren. Tack Antonio för att du ställde upp med din kunskap, din spanska och din tid!
Det är efter första träningen efter ett par dagars spelledighet som vi får en pratstund med Sebastian. En tuff träning är just avslutad där Sebastian som vanligt varit pådrivande men samtidigt är det aldrig långt till ett leende hos honom. Det märks så tydligt att fotboll är en passion för Sebastian. Men förlora är, precis som de andra i laget, något han hatar. Även om det bara handlar om en vanlig träning.
Sebastian, berätta lite om din uppväxt och varför du valde att bli fotbollspelare.
- Jag växte upp i rätt tuffa förhållanden i Uruguay, vi hade det rejält knapert. I Latinamerika, och Uruguay också så finns fotbollen överallt. När morsan bad mig att åka och handla t.ex. mjölk och det kanske skulle tio minuter men självklart började man lira fotboll med polarna och istället tog det femton, trettio ja sig en timme innan man kom hem med mjölken. Fotbollen har alltid varit viktig. Du märkte ju själv nu inför intervjun när jag sa att jag skulle komma ner från omklädningsrummet om tio minuter, och det tog ju betydligt längre tid. Det är svårt att slita sig från fotbollen!
- Dessutom var min farsa en fanatisk fotbollsanhängare så fotboll blev väldigt naturligt. Jag började spela när jag fyra år och efter det så var det helt omöjligt att sluta spela fotboll. Det är helt enkelt det bästa jag vet.
Visste du redan då att du skulle bli fotbollsspelare?
- Njae, det är svårt att säga, min stora dröm har alltid varit att spela i Europa och bli proffs men den ekonomiska situationen hemma gjorde det rätt svårt att bara spela fotboll. Så drömmen kändes inte realistisk ett tag. När jag femton år så var det viktigaste för familjen att få mat på bordet och klara av vardagsekonomin. Det kostade mig sammanlagt fyra bussresor att åka till träningen och det hade vi egentligen inte råd med. Min morsa var också stenhård att jag skulle sköta skolan. Jag arbetade extra för att försörja familjen så jag pluggade, jobbade och tränade. Det var tuffa år och det var inte lätt att fortsätta med fotbollen.
- Jag var konstant trött men efter tre år på det här sättet så fick jag kontrakt med ett lag i division ett vilket innebar att jag inte enbart kunde bidra med buss- och lunchpengar utan kunde betala gas och elräkningen. Jag kunde till och med installera en telefon hemma! Första lönen var 3500 uruguayanska pesos vilket då motsvarade 170 dollar. Det var mycket pengar för mig men det räckte ju inte för att kunna försörja hela familjen. Men det var en fantastisk känsla att få den där lönen och det fick mig att vilja fortsätta med fotbollen som yrke.
- Sen rullade det på, vi vann ligan med Wanderers och gick upp till högsta divisionen därefter fick spela Copa Libertadores och jag fick till och med chansen i landslaget. Det var då jag blev kontrakterad av storklubben Nacional. I Uruguay finns det två stora klubbar Nacional och Peñarol. Som spelare i Nacional blev jag ju en offentlig person och det fick mig att mogna som människa då man som spelare stod under ständig bevakning. Privatlivet begränsades kraftigt, jag kunde knappt gå ut med familjen på promenad för då skulle folk fram och ska snacka. Så är det i Latinamerika. När det är stormatch på gång, t.ex. vid ett derby, så är det två veckor innan och två veckor efter en extrem bevakning på alla spelare. Man fick vara beredd på att få kritik på parkeringsplatsen eller inne på varuhuset. Jag ser tillbaka på den här tiden som en fostrande erfarenhet då jag lärde mig att lägga band på mig själv och bli mycket mer självdisciplinerad.
.jpg)
Har du ångrat ditt val att bli fotbollsspelare?
- Tjaa, en svår fråga, men visst har jag funderat ibland. Inte på grund av någon specifik händelse som jag direkt kommer att tänka på nu men visst har det funnits stunder då jag har funderat över varför jag blev fotbollspelare. Hade jag inte varit fotbollspelare så hade jag blivit lärare, det är jag helt säker på. Jag älskar ungdomar och jag skulle gärna vilja uppleva hur det är att ge något bestående till unga människor. Jag hade en historielärare som hjälpte mig jättemycket. Han väckte min nyfikenhet för att läsa och upptäcka nya saker. Han hjälpte mig att bli en rationell, självtänkande människa men utan att bli en egoist. Jag skulle vilja ge samma sak till något barn om så bara skulle bli till ett enda barn.
Vad visste du om Sverige innan du kom hit?
- För att vara ärlig, inte särskilt mycket. Självklart kände jag till ABBA. Sen visste jag att Sverige hade tagit emot många politiska flyktingar från Latinamerika. Detta är något som de flesta känner till i Latinamerika. Särskilt bland de som har lidit svårt under olika diktaturer. Tack vare det så finns det en speciell respekt för Sverige i våra länder. Att de öppnade dörrarna för så många människor är ovärderligt.
Hur du har dina landsmän i Stockholm tagit emot dig?
- Ja du, det visade sig att världen är liten! När jag växte upp så hade vi några grannar i kvarteret som vi kallade för ”los Suecos”, alltså svenskarna. De bodde i kvarterets enda riktiga hus av tegel och för oss var de miljonärer! De var uruguayaner som hade varit i exil i Sverige under diktaturen men som kommit tillbaka. Plötsligt träffar jag dem här i Stockholm igen. Det gav mig en ny dimension om att världen är liten och att vi människor måste ta hand om varandra. Att träffa en granne från förr på andra sidan jordklotet är verkligen en speciell känsla! Jag har blivit väldigt väl mottagen av landsmän här i Stockholm som det verkar som att de uppskattar det jag gör. Det känns framförallt som att jag får uppskattning av dem för mitt uppoffrande spel och min inställning på planen snarare än för min framgång. Det är mycket värt för mig.
Vad tycker du om Stockholm?
- Efter att ha varit i Norge var det en nästintill himmelsk upplevelse att komma till Stockholm. Det är en stad med många ansikten. Man kan ta långa promenader i naturen och strax in på finns det vacker arkitektur. Det är mycket vackert och väldigt rent. Dessutom så blev jag ju förälskad i en kvinna här i Stockholm och det har nog gjort sitt till för att jag ska älska den här staden. Allting blir ju vackrare då (skratt). Nu känns faktiskt Stockholm som mitt hem! Jag har inte den här otroliga hemlängtan som jag hade förr där jag varje söndag ville ta första bästa plan hem. Det var svårt att komma hem efter en fotbollsmatch till en tom lägenhet. Då kunde gå ett dygn innan jag sa ett ord till någon. Det var kallt och det var ensamt. Det hände att när jag skulle försöka prata med någon hade det gått så länge sen jag pratade sist att jag var tvungen att harkla mig för att få fram något ljud. Men nu är det verkligen något helt annat!
Varför lyckades du inte i Rosenborg?
- När jag pratar om tiden i Rosenborg måste jag först säga att jag har stor respekt för klubben och dess supportrar. Det var ju ändå de som tog mig till Europa. Ekonomiskt har jag dem att tacka för mycket. Jag hyser stor tacksamhet för klubben i stort men som spelare känner jag att jag inte blev helt rätt behandlad. Tränare som tog dit oss* slutade efter två månader och efter det fick jag aldrig mer spela. Jag kämpade på träningarna och visade lojalitet men jag fick konstigt nog aldrig chansen. Tiden gick och den där chansen jag så hett önskade dök aldrig upp! Men jag tror att tiden i Rosenborg ändå var en del i ett större sammanhang och tack vare det så kom jag ju till Hammarby.
* Eguren fick sällskap till Rosenborg med sin landsman Alejandro Lago, reds anm
Du omgärdas av en del rykten att du kanske ska lämna Hammarby?
- Ja, det har funnits några klubbar som har tagit kontakt. Men det är ju så det fungerar i den här branschen, när det går bra för en så dyker det upp större klubbar för att titta på en. Jag vet att Schalke har varit och tittat, likaså Wolfsburg och även någon spansk klubb ska ha visat visst intresse. Men just nu finns inget konkret anbud.
- För att jag ska lämna Hammarby krävs det mycket. Det ska vara en bra deal för mig och framförallt en betydligt större klubb som kämpar om medaljer. Det är ingen mening att lämna Hammarby för en klubb som inte har stora ambitioner och som harvar i bottenträsket i sin liga. Så, jag rör mig inte härifrån då jag är mycket tillfreds här.
Men har du inte en dröm om att få spela i en större liga?
- Ja, i så fall den spanska ligan. Jag pratar ju spanska så ur det perspektivet skulle det ju vara praktiskt. Dessutom så vill man ju spela med de stora spelarna t.ex Ronaldinho, Henry, van Nistelroy m.fl. Du kan ju jämföra det med musiker, det är klart att man vill lira med Eric Clapton. Det är samma sak för oss fotbollsspelare. Man vill ju lira med stora grabbarna!
Vad skulle krävas av dig för att platsa i t.ex. La Liga?
- Det finns alltid saker jag kan förbättra, snabbheten t.ex. Men min styrka ligger i att jag är en lagspelare. Jag kommer aldrig att kunna avgöra en match med en genialisk, teknisk prestation utan det är hårt arbete i nittio minuter som gäller för mig. Genom det kommer jag i lägen i och utanför straffområdet och kanske kan göra mål då och då. Men viljan att vinna är ändå det viktigaste och den viljan har jag.
- Jag är ganska temperamentsfull av mig men det skyller jag på mina gener, mitt arv från min familj. Jag är en ganska lugn person utanför fotbollsplanen men jag har lärt mig att för att kunna vinna måste man ge 150 eller till och med 200 procent. Om man tänker efter så förlorar man mer i fotboll än vad man vinner. Av sexton lag kan bara ett lag stå överst. Alla andra är förlorare. Därför måste man ge allt i alla situationer. Och det är skönt att gå och lägga sig på kvällen när man vet att man verkligen har gett allt.
- Jag har fått höra att jag ligger mycket ner på fotbollsplanen. Men det är en del av mitt sätt att spela fotboll på och det är inte helt lätt att ändra på. Dessutom så är fotboll show och ibland vill man visa, inte bara för supportrarna, utan även för motspelare och medspelare att man vill mera. Då använder jag mycket gester. På så sätt försöker jag få laget att se bättre ut än vad det kanske egentligen är. Min filosofi är den att den som vill mest är också den som vinner.
Du pratar ju väldigt mycket på planen, men vilket språk använder du?
- Fotbollen har ju ett internationellt språk men det blir onekligen mycket spanska från min mun. Det är faktiskt några av domarna som har börjat prata spanska med mig.
Jasså? Vilka då?
- Jag har svårt med namnen, men det är någon lång, mörk, tunnhårig domare bland annat. De säger ”Tranquilo” (lugn) och ”Si fue falta” (Det var visst frispark). Det är mycket skratt förstås och på så sätt släpper ju mycket av den inledande nervositeten under matchen. Den svenska domarkåren håller en godkänd klass. Är ligan bra är domarna bra, så vi har nog de domare vi förtjänar. Vi har ingen Maradona och ingen följaktligen ingen Collina heller. Men personligen har jag blivit väl omhändertagen av de svenska domarna.
Pluggar du någon svenska?
- Jag har fått plats på skola vid två tillfällen. Ena gången var det klockan 9 i Rinkeby och det fungerar ju inte med träningstiderna. Den andra gången var halv tio på kvällen men det känns alldeles för sent. Som fotbollsspelare måste man gå och lägga sig i tid. Jag går och lägger mig halv elva varje kväll och på kvällen ska man hinna laga mat och ta hand om sin kropp. Men till hösten kanske det finns på tider som passar mig! Annars är det min flickvän som hjälper mig med svenskan. Jag vill verkligen lära mig svenska. Vem vet, i framtiden kanske det handlar om att kunna förstå vad mina barn pratar om. Jag förstår mer och mer men prata själv är svårt.
- Tony har sina genomgångar på svenska men därefter kör han dem på engelska. Dessutom dubbelkollar han att jag fattat och Paulinho och de andra spansktalande grabbarna är till stor hjälp.
Vad tycker du om Hammarbys supportrar?
- Åh, fansen! De var en av anledningarna till att jag stannade och vill stanna i Hammarby. Nu säger jag inte detta bara för att man ska säga det utan för att det finns verkligen en särskilt magi i att spela på Söderstadion. Folk på söder och hammarbysupportrar i synnerhet har något speciellt. Jag känner mig väldigt bekväm med det. De är lite som uruguyaner. De har en passion som går bortom fotbollen. Det handlar om en viss identitet vilket jag gärna sympatiserar stort med. Man känner sig speciell! Om man jämför med motståndarlagens klackar så känner vi hammarbyspelare att vi tillhör något mycket speciellt. Det är faktiskt något vi spelare brukar prata om. Det är helt klart en speciell energi och något man som spelare älskar!
(Här blir vi blir avbrutna av Sebastians mobil som spelar latinska rytmer. ”Det är min flickvän. Hon undrar säkert var jag är. Hon kan vara lite svartsjuk ibland, skrattar Eguren och fyrar av ett brett leende”)
Ja, vad tycker du om de svenska kvinnorna och kvinnliga supportrar?
- Ja det är väl ingen nyhet att svenska kvinnor tillhör världens vackraste och det är svårt att låta bli att titta, vilket min flickvän väl tycker är sådär. Det som slår mig mest är att det är så många vackra kvinnor på Söderstadion. I Uruguay och andra latinamerikanska länder är det nästan bara män på läktaren. Det är en machokultur där inte kvinnor ska gå på fotboll men det är mycket roligare som här när det är kvinnor och barn på arenorna.
- Det gör också att man som spelare ser till att klippa sig och hålla sig snygg när man ska ut på plan (skratt)
.jpg)
Vad finns att säga om dina lagkamrater?
- Det är en härlig grupp. Det finns en stor spelare, som jag tror väldigt mycket på och det är Petter Andersson. Jag tror att han är en av de mest kompletta spelarna i allsvenskan. Om två år är han en riktigt bra spelare. Andra spelare som jag tror har framtiden för sig är Sebastian Castro Tello och Haris L som är tekniska spelare som jag tror mycket på. David Johansson är en komplett spelare med stor professionalitet i alla lägen. Dessutom har vi måltjyven Paulinho som alla lag nog skulle vilja ha i sin trupp. Vi är en ung trupp som om ett eller två år kommer att vara ännu mera slagkraftiga och då ska vi verkligen vara med och slåss om titlar.
Saknas det någon spelartyp för att kunna vinna ligan?
- Jag tror att det för att vinna krävs en starkare bänk. Vi har många bra spelare men vi räcker kanske inte ända fram. Det handlar inte om kvalité på spelarna utan om erfarenhet och rutin. Vi måste även ha sådana spelare på bänken tror jag för att lyckas hela vägen. Det behövs spelare om kan behålla lugnet även om man får domslut emot sig eller när det vankas stora matcher. Det är en balans som kan vara svår att uppnå om truppen är för ung. Men om två år, då!
Vilka umgås du med i laget?
- Det är framförallt Paulinho. Han pratar portugisiska, men ingen spanska (skratt). Men vi förstår varandra ändå. Vi är två rätt lugna typer med en hel del gemensamt. Vi delar rum på bortaresorna. Det är en härlig kille. Vi hjälper varandra och kan skratta mycket tillsammans. Man kan säga att Paulinho och Yvonne är mina bästa kompisar. Hon lagar fantastisk mat. Alla i Hammarby är varma personer, med lagkapten Mikkel Jensen i spetsen.
Stort tack för att du tog dig tid och lycka till på söndag.
- Tack själva och jag lovar att vi ska göra vårt yppersta!
(Antonio gjorde intervjun på spanska och översatte sedan för Pernilla som skrev ner det hela och Petter Lindqvist tog alla bilderna. )
