Våren som gått
Några högst personliga rader kring den allsvenska inledningen. Detta trots att några matcher kvarstår innan det är dags för uppehåll.
9 omgångar spelade, dags för uppehåll. Efterlängtat för vissa, nödvändigt för andra, totalt förhatligt för några. Som supporter tycker jag att det är trist, men å andra sidan har jag EM att se fram emot. Jag ska åka Portugal för att på plats följa det svenska landslaget. Dessutom stundar U21-EM.
Under våren har jag och mina vänner diskuterat allsvenskan i stort sett hela tiden. Det är fascinerande hur mycket tid fotbollen upptar av min vakna tid och jag är inte ensam! Vi är så många som ägnar timmar åt att läsa och skriva om våra hjältar. Att ge sig på en slags sammanfattning av våren blir ju väldigt vådligt då det hänt så mycket samt att alla Ni därute förmodligen har lika många uppfattningar om vad som hänt som det finns supportrar. Jag har säkert glömt massor redan men här följer en slags summering av Pernillas vår med allsvenskan:
Först och främst vill jag säga: Tack Säsongskortet. Jag är så otroligt glad över möjligheten att kunna följa dels mitt Hammarby men även andra lags uppgångar och fall. Jag har nog aldrig sett så mycket fotboll som denna vår.
Viss kritik mot kvalitén av allsvenskan har kommit. Hårdast har den holländske journalisten Kuper varit i en artikel i magasinet Offside. Jag tillhör nog de som tycker att han har rätt i det han skriver om att allsvenskan är medioker. Allsvenskans standard är inte alls hög om man jämför den med andra ligor. Passningskvalitén t.ex. är under all kritik.
Det är, oavsett vilket lag man ser spela, alldeles för många passningar som vare sig har rätt riktning eller rätt tanke. Det är alldeles för dålig rörelse och dåligt tempo. Det är bisarrt många långa passningar som kommer i huvudhöjd och helt utan kraft. Passningar som det är omöjligt för de alldeles för stillastående anfallarna att göra något vettigt av. Varför inte spela fler bollar på kropp? Allt från bröst och neråt är ju möjligt att göra något av. Varför rör sig inte anfallare och kantspelare mer men när de väl gör det så spelas alldeles för få bollar på de fria ytorna!
Det slås inlägg och frisparkar som inte går att göra något vettigt av alls. I matchen mellan Sundsvall och HBK slog Hasse Bergh däremot ett inlägg med kraft och utan den där fasliga höjden och se vad som hände; Kalle Ljungberg gjorde ett snyggt och enkelt mål. Precis så ska det vara.
Fasta situationer är vi svenskar usla på. Det anser jag att spelarna måste träna mer på!
Jag slås även av att många spelare nästan ser rädda ut när de får bollen. Det känns ibland som att rädslan att misslyckas är större än viljan att lyckas. Alldeles för få spelare vågar kliva fram och ta offensivt ansvar. Våga vara kreativa.
Men det underbara i kråksången är att jag älskar allsvenskan förbannat mycket trots alla brister. Att omgångarna är splittrade gillar jag. Att kunna se matcher som Malmö-ÖSK och Djurgården-Kalmar är kanon.
Förr var man hänvisad till, den i och för sig utomordentliga, radiosporten, men det är trots allt helt annat att se matchen istället för att lyssna. Tyvärr har jag inte möjlighet att följa med på Hammarbys alla bortamatcher. Att nu kunna samla kompisgänget hemma för gemensam vånda framför tvn när Bajen spelar är fantastiskt. Dessutom slipper man radiosportens extremt ångestframkallande måljingel.
Under våren har debatten kring domarnas insatser varit många och långa. Jag håller med i mycket. Vi har fått se en hel del märkliga domslut som dessvärre blivit helt matchavgörande. Jag saknar dock viss saklighet här. Jag är uppriktigt trött på att man helt fråntar spelarna ansvar i frågan. Jag är av den fasta åsikten av att det daltas alldeles för mycket med dem. Jag tycker det är tragiskt att se hur spelare efter varje domslut gnäller, tjatar och ödslar tjogvis med energi på domaren. Spelare som vet att de orsakat ett regelbrott tjattrar ändå.
Detta är ju verkligen inte unikt för allsvenskan, men jag är så innerligt trött på allt detta tjafsande. Jag vill se att spelare och ledare tar större ansvar. Jag vill se mer fair play från alla håll. Jag vill dessutom gärna se spelare, ledare och kommentatorer lära sig reglerna och dess tolkningar. Kanske även vi supportrar har en och annan regel att lära oss innan galla spys?
Vad kommer jag att minnas av vårsäsongen?
Derbyvinsten. Så otroligt skönt att få gå från Råsunda lycklig. Det är man inte bortskämd med. Det är verkligen kärlek att få uppleva sådant! Det lyckoruset kan man leva på länge.
Alla favoriter som inte har hållit måttet. Visserligen har inte Malmö och Djurgårdens krampaktiga spel givit mig några sömnlösa nätter. Däremot är det väl tydligt som aldrig förr att årets allsvenska favoriter inte levt upp till sina förhoppningar. Jag hade större förväntningar även om Hammarbys spel. Trodde vi skulle få se ett snabbare passningsspel och större rörlighet hos grönvitt. AIKs karusell kring Money och usla spel kommer jag också att komma ihåg.
Nykomlingarnas framfart. Jag trodde inte att Kalmar skulle visa upp det spel som de gjort. Jag är klart imponerad. Även Trelleborg har visat upp ett eget spel som imponerat på mig.
Bortamatchen mot Örebro. En riktigt rolig resa samt ett slutresultat som gladde mig mycket.
Målvaktstavlor. Har det inte varit särdeles mycket av den varan? Tycker att Ante Covic bjudit på den största men även Wiland och Alvbåge har bjudit upp till dans.
Enskilda spelarprestationer. Ta Petter Furuseth-Olsens framfart. Honom hade jag gärna sett i Hammarby. Där har Örebro en riktig klass-spelare. Han är kreativ och dessutom en effektiv målskytt och av den varan finns det få i allsvenskan just nu. I Hammarby är jag barnsligt förtjust i Haris Laitinen och Petter Andersson. Jag tycker dock att alla våra unga killar har presterat över förväntan. Det är en framtidsfröjd att tänka på vilket spelarmaterial vi har. Att sedan Max von Schleebrügge skrev nytt kontrakt med Bajen var fantastiskt. Jag skrek rätt ut av glädje när det beskedet damp ner.
Jag kan inte låta bli att charmas av Halmstads Dusan Djuric. Han kommer att bli riktigt, riktigt bra. Det har även varit skoj att se Rosenbergs framfart. Han har varit duktig.
Patrik Gerrbrand. Hans mittbacksspel har givit mig enormt mycket glädje. Han har dessutom varit en av få mittbackar som försökt sätta igång anfallen genom att själv driva upp bollen. Med risk för att vara partisk så tror jag att Patrik kommer att vara given i landslaget om ett par år.
Skadorna. Får Hammarby en till bristning i ett lårs baksida ruttnar jag ihop. Det där måste utvärderas och analyseras. Alldeles för många skador av samma art i grönvitt.
Måste jag nämna Dede Anderson? Nä, jag struntar i det då det svider att se hans namn så högt i skytteligan.
Efter EM vill jag se bättre planer, bättre spel och ännu mer publik. Jag hoppas och tror att allsvenskan fortsätter att växa. Intresset kan och bör bli ännu större. Jag hoppas dessutom att vi slipper se pöbelns fula tryne i form av vansinnigt våld i samband med fotboll. Och naturligtvis hoppas jag på ett grönvitt SM-guld i slutändan!
