Seger, det är kul!
Så kom den då, efter sju sorger och åtta bedrövelser, eller snarare tre oavgjorda och fem förluster, den första trepoängaren!
Äntligen kan man väl säga. Äntligen tillfälle att få trycka ner de där fem tangenterna som det står S-E-G-E-R på. Redan nu vill jag flagga för att detta inte är en matchrapport från Elfsborg-Örebro, det finns betydligt fler än jag som är bättre att skriva den, så om det är en rapport om matchen ni vill läsa så uppmanar jag er att sluta här. För mig är det fullständigt egalt hur eller varför det blev tre poäng idag, bara att det blev det. Om segern var rättvis eller inte ger jag blanka tusan i, kanske var den det, kanske inte. Men i vilket fall som helst så är den där förargliga nollan i vinstkolumnen nu bortraderad för alltid, detta nådens år 2004.
Efter fyra raka förluster trodde jag i min enfald att Helsingborgs IF skulle besegras, inte minst för att jag också trodde att detta år skulle innebära de brutna sviternas år. Vi fick bryskt uppleva en fin svit bruten på själva långfredagen då IFK Göteborg, åtminstone temporärt, jagade bort Elfsborgspöket. Jag är övertygad om att det var många blåvita som var extra glada då i påsktider. Eftersom vi hade, eller rättare sagt fortfarande har, en mycket negativ svit mot HIF var jag övertygad att Helsingborgsspöket skulle skrämmas iväg i den femte matchen och jag låg redan då i startgroparna för att få trycka ner de där tangenterna och skriva en segerkrönika men av det blev inget, den gången.
Ytterligare tre allsvenska matcher har spelats efter HIF-matchen, (fyra med idag) de oavgjorda resultaten löste av varandra i parti och minut. Då kändes det som att en fjärde raka enpoängare mot HBK var ett sannolikt scenario men vi blev mer eller mindre avklädda på Örjans Vall förra söndagen. 0-3 och en dyster sorti från den västkuststaden. Dessutom tillsammans med en god vän och HBK: are som, om än inte hyperventilerade, i alla fall andades morgonluft och hade guldvittring i näsborrarna medan jag satt med en ångestfylld andning och nattsvarta tankar om superettan på väg hem. Roligare resor har man varit med om.
En del vatten har runnit under Viskans broar sedan dess, spaltmeter på forumet Virtuella Guliganen har skrivits och det har varit ytterligheter som mötts. En del har lugnt låtit livet gå vidare och aldrig kunnat se eller känna pressen, även om press är något helt annat, över det utsatta tabelläget och hela tiden manat till lugn och sagt, - "det här ordnar sig". Andra har däremot högljutt krävt tränare, styrelsen och i många fall spelares omedelbara avgångar. Svart eller vitt, allt eller inget. Ibland låter vi oss styras av förnuftet och ibland av känslorna. Alltför sällan låter vi dessa båda blandas och på så sätt komma till någon form av inre visshet, att få balans i det vi upplever gällande både våra tankar och känslor. Det är svårt att vara supporter till ett fotbollslag, det är om än ännu svårare att vara det till IF Elfsborg som ju fortfarande ligger prekärt till trots tre pinnar ikväll.
Men, med kvällens seger så kan vi luta oss mot den här trepoängaren under ganska lång tid nu. EM och en tidig paus i allsvenskan står för dörren och sommaren ser genast lite ljusare ut än om det skulle ha blivit förlust även mot ÖSK. Nu blev det inte så och kanske är det dags att damma av den gamla Steve Earle-plattan igen och låta "in my dreams" snurra sina varv och återigen börja drömma. Inte om guld i år nödvändigtvis men om gröna skogar i alla fall, vilket är ganska enkelt då det är maj månad och allt står i blom. Sedan kommer hösten obönhörligen och då trädgårdarna börjar lukta äpplen har vårat lag börjat avancera i tabellen och glömda är månaderna som, kanske inte framkallade magsår, men gav oss lite obehag i magtrakten i alla fall. I och med segern mot ÖSK så är jag helt övertygad om att detta ordnar upp sig.
Sedan kan vi på höstkanten se fram mot de matcher som alla blir lika spännande och till syvende och sist fixas det där kontraktet, i vanlig ordning, och vi är alla glada och har fått ut det vi förmodligen vill få ut, spänning. Kanske är det vi Elfsborgares lott här i livet, att inte vara ett mellanlag och hamna på en "meningslös" 5-6: e plats och missa de mest spännande matcherna som generar lite högt blodtryck men å andra sidan, när allt är klart, få uppleva glädjen att få vara med om ytterligare en allsvensk säsong. Försvar? Ja troligtvis men det gäller att hitta det där lilla extra i tillvaron när den känns lite hopplös.
EM förresten. Sällan har väl ett mästerskap för landslag kommit lägligare än nu. En paus i allsvenskan kommer att innebära en välbehövlig vila, dels för oss hårt beprövade supportrar men även för spelare och ledare som då kan bygga upp självförtroende ytterligare och läka de skador som också har ställt till det så här långt. Sedan får man väl önska lycka till dem som kommer att åka till U 21-EM, Wiland, Holmén och Nilsson och hoppas att det inte bara gör bra ifrån sig utan också kommer hem från Tyskland hela och med ett gott självförtroende.
Glädjen över att få vara på Ryavallen ikväll överstiger nog mycket annat jag varit med om på länge. Glädjen man kunde se hos både spelare och tränare överstiger också mycket jag varit med om på länge. Glädjen man kunde se hos de allra flesta som lämnade Ryavallen var också något utöver det vanliga. Är det egentligen inte ganska fantastiskt, all hopplöshet, all oro och för all del press, är plötsligt som bortblåst. I alla fall för ett tag framöver men naturligtvis inser jag, spelarna och förhoppningsvis alla andra att det kommer att krävas ett hårt arbete även framgent för att det skall gå bra. Men en seger kan betyda mycket och nu blir lagets nästa uppgift att åka till Varberg och bättra på självförtroendet genom att vinna jubileumsmatchen mot det andra 100-årsfirande laget från Göteborg. Det på den vackra Påskbergsvallen.
Sedan, när sommaren är som grönast åker vi ner till Trelleborg och visar var skåpet skall stå. I tur och ordning kommer det också att generera trepoängare efter trepoängare då kommande motståndare ser helt mänskliga ut och självförtroendet är på topp, då går klättringen i tabellen som en dans och glömda är det trista månaderna april och en stor del av maj. Till er som eventuellt har orkat läsa ända hit vill jag uppmana alla, njut! Gå ut och njut av den här segern och var stolta hela sommaren.
Fred Neil sjunger "everybody´s talking", och det var vad Elfsborg gjorde idag. En talande seger som bör få alla som tvivlat eller tvekat att inte sjunka ner längre, drömmen har inte dött. Dra ett streck och gå vidare, livet väntar därute, gå ut och var glad! Vad skall man annars med allt det här till?
Tack IF Elfsborg! Livet har plötsligt blivit så mycket enklare att leva. Till sist måste jag bara få trycka ner S-E-G-E-R-tangenterna en gång till. Så ja. Sedan önskar jag innerligt att få göra det många gånger i fortsättningen och eftersom jag nu är i önskningstagen så kanske det är på plats att önska många segrar, nytt kontrakt med råge och varför inte, som grädde på moset, ett EM-guld i Portugal, ett i Tyskland och Lasse Nilsson som vinnare av skytteligan?
In my dreams!
