Funderingar kring derbyt
David Bogerius ser tillbaka på derbyt och blickar framåt.
Det är länge sen det var en sådan njutning att läsa tidningar och se morgonnyheterna på TV som i onsdags. Lovorden över de blårandiga nådde nästan lika höga höjder som efter den smått osannolika matchen mot Malmö FF i höstas. Då supportrar till Djurgårdens fotbollslag har ansikten som mejslats av obeskrivlig motvind under de senaste två decennierna känns det ovant på gränsen till overkligt men inte desto mindre välförtjänt.
Det är en sekvens som jag är särskilt förtjust i från TV-bilderna från Råsunda och det är när Stefan Bärlin precis har dragit målvakten Lasse Eriksson men misslyckats totalt med att toffla vidare bollen in i mål. Djurgårdens kostymklädda tränare Zoran Lukic kastar sig på knäna i frustration och besvikelse och den tydliga och spontana reaktionen avslöjar honom totalt - han bär på ett äkta engagemang och ett stort hjärta för Djurgårdens fotbollslag - och det är det som gläder mig.
Jag tänker inte klaga på att mannen med fotbollsvärldens minst respektingivande smeknamn inte låg där bredvid Zoran men jag har alltid haft ett gott öga till ledare och spelare som reagerar stort, spontant och ärligt. Nu är visserligen "Snuffe" i sin träningsoverall bättre klädd för dylika övningar men hans reaktioner är lite lugnare. Därmed inte sagt att hans engagemang på något sätt skulle vara mindre.
Till slut tofflade ju Magnus Samuelsson in bollen över mållinjen i vad som var världens mest rättvisa ledningsmål. Djurgården behövde ju en mittback inför säsongen och fick det i - Magnus Samuelsson. Efter ett heltrist och skadefyllt år i Superettan bildar han tillsammans med Peo Eriksson.Ohlsson ett mittbackspar som kan bli ett klassiskt sådant i Djurgården. Det är tufft spel på gränsen till det tillåtna och det är precis vad som krävs i allsvenskan. Samuelsson visade också på stor mental styrka då han efter dundermissen i matchen mot AIK (som ledde till Nebos ledningsmål) kom igen starkt och var en av planens bättre spelare.
Stefan Bärlin fick bli målskytt till slut mot Hammarby men precis som Magnus Samuelsson har han haft efterhängsna problem med skador och sjukdomar. I hans fall har det tyvärr fortsatt även i år. Jublet efter fullträffen blev för mycket för den ansträngda baksidan av låret och Bärlin tvingades omgående bryta. Då hade han trots sina grova sumpningar i första halvlek visat sin höga klass och därför är det mycket önskvärt att Katrineholms bidrag till allsvenskan snart blir kvitt sina återkommande skadeproblem en gång för alla. Tyvärr känns det lite som önsketänkande.
För att föra vidare en tradition av blårandig pessimism vill jag höja det utslitna varningens finger för måndagens match mot BK Häcken. Har Djurgårdens spelare tittat för länge i sportbilagorna finns risken att de är världsmästare vid det här laget. Och då är det lätt att blåstället lämnas hemma med förödande effekt. Jag hoppas att Zoran och Snuffe talar om för spelarna att de fortfarande bara gjort sju mål på nio matcher och endast vunnit två av dessa.
Kan Djurgården visa metal styrka och skaka av sig all form av dagen efter-symptom och motreaktioner så är chanserna goda för tre poäng mot Häcken. Då är förutsättningarna de bästa tänkbara för ett fullsatt Stadion mot IFK Göteborg måndagen den 25 maj.
