Om en pojke och hans far
I onsdags var det match mellan Malmö FF och Hammarby på Söderstadion. Ett par timmar innan kickoff attackerades fredliga MFF:are på krogen After i Gamla Stan där de satt och njöt av solen. Bland dessa fanns en tioårig pojke.
I onsdags hade en far i Stockholm bestämt sig för att gå på fotboll tillsammans med sin tioårige son. Det där är ju något som man gör över hela klotet. Man går på fotboll tillsammans. Man delar på en upplevelse. Man knyter band.
Från och till hände det att pappan besökte en krog i Gamla Stan där han följde MFF:s matcher med andra likasinnade. Stället hade efterhand blivit en naturlig mötesplats för MFF:arna i exil. Och det hade funkat bra. Här har de kunnat sitta i lugn och ro och följa sitt lag. Här kunde de jubla tillsammans eller sucka tungt. Här hade de känt en liten himmelsblå gemenskap mitt bland alla Gnagare, Bajare och Järnkaminer. Och, som sagt, det hade funkat bra.
När pappan skulle gå till matchen mellan MFF och Hammarby på Söderstadion tänkte han att det kanske kunde vara skönt för honom och sonen att sitta en stund i solen innan match. Slappna av en stund, och se på människorna som susade förbi på gatan. Bara njuta av värmen. Lyssna till surret, och känna av förväntningarna runt omkring. Att sticka till den där krogen i Gamla Stan föll sig ganska naturligt. Och varför inte – där hade han ju varit så många gånger förr. Inte med sonen förstås, men någon gång skall ju vara den första.
– Det här gjorde vi rätt i, sa han till sin lille grabb, och lutade sig tillbaka i stolen där de satt och blickade ut över turistbåtarna som låg och guppade längs kajen en bit bort.
Pojken sade inte så mycket. Han satt där med sin läsk och insöp intrycken: alla röster och skratten från runt omkring. Och dofterna från maten som servitörerna kom springandes med. Och som liksom blandades med cigarettröken som steg uppåt i små grå virvlar här och där. Och alla dessa människor som satt runtomkring honom och skrattade och pratade och bara verkade njuta av varandras sällskap. Allt detta registrerade han och lät sjunka på plats, och liksom leta sig runt i magen och resten av kroppen och falla behagligt på plats någonstans i en inre vrå. Det var skönt att sitta där tillsammans med pappan. Det var spännande med alla dessa människor runtomkring, och han kände sig stor på ett sätt som han inte gjort tidigare.
Fem sekunder senare ligger samma pojke på ett golv bland krossat glas, utspilld öl, omkullvälta stolar och bord, flaskor, askfat och annat bråte. Fem sekunder senare ligger han på ett golv och känner hur de där glasskärvorna gör ont i huvudet. Och blodet som han ser på sin hand när han försöker ta bort dem skrämmer honom. För att inte tala om alla de människor omkring honom som upprört skriker och gestikulerar och pekar och vrålar…
Allt är plötsligt fullständigt upp och ner, och han är livrädd. När pappan lyfter upp honom i sin famn kommer tårarna. Han vill inte gråta, men tårarna kommer lik förbannat. Han vill bara hitta tillbaka till allt det där sköna och trygga – den där vrån där allt det mysiga landade. Men det gör han inte. Det är bara tårar. Och det där blodet på händerna. Och kläderna som är alldeles blöta.
Och någon annanstans står det ett gäng på 30-40 killar som skrattar belåtet. Vem de är och varför de helt plötsligt attackerade barn, pensionärer och fredliga fans är det ingen som vet. Men där någonstans står de och flinar och njuter av våldskicken. Vi är fina grabbar, tänker de. Vi står upp för vårt lag.
Och kvar där på golvet, på den där krogen, ligger den upplevelse som den här pappan ville dela med sin son den här onsdagen i Stockholm. Där ligger den – bland all skit på golvet. Bland fimpar, glas och skärvor...
Och den där pappan åkte hem igen med sin son. Och frågan är om de någonsin kommer tillbaka igen.
