Inför MFF-HIF: Realisten, Pessimisten och Optimisten
När alla lag tappar poäng till höger och vänster, och MFF envist kämpar för att inte ta några alls, innebär det att chansen till medalj finns inom räckhåll, hur märkligt det än låter. Eller gör den det? Och vad har vi att vänta oss på tisdagskvällen när Helsingborg står för motståndet? Himmelrikets inför-rapportör är minst sagt kluven och väljer att helgardera.
Det var väl inte riktigt så här säsongen var tänkt, varesig för Malmö FF eller de bittra antagonisterna Helsingborg. Tanken var att bägge lagen skulle ligga i toppen och kämpa om guldet, men så är det nu inte. Det går att spekulera i evigheter varför det har blivit som det har blivit, men helt klart är att det är två lag som bevisligen inte har i den yttersta toppstriden att göra. I längden ljuger inte resultaten.
Det har sagts att MFF är på gång. Andra halvlek mot Djurgården visade det. Tydligen var alla nöjda med matchen i Rostock, trots förlusten. Och efter matchen mot Hammarby så var det domarens alternativt ölkastande hemmapubliks alternativt oturens alternativt tillfälligheternas fel att Malmö FF inte vann, sades det. Inte det egna spelets fel. Tidigare har det varit skadornas fel. Bland annat. Jag förstår att man gärna försöker skylla på andra omständigheter än det egna spelet, det ligger nog i sakens natur. Pressen på de himmelsblå är hård. Det var tänkt att detta skulle bli revanschens år efter förra säsongens sjundeplats.
Nu blev det inte så, helt uppenbart för alla.
Men trots allt har det hänt något positivt med MFF:s spel. De tre senaste allsvenska halvlekarna visar ett annat mod, en annan självsäkerhet och ett större jävlaranamma än tidigare. Det hjälper nu inte så mycket i den allsvenska tabellen. Man får tyvärr inga bonuspoäng för att man spelar väl. Det är bara segrar som räknas. Kan laget emellertid ta med sig de goda intentionerna (det där ordet man tar till när man inte riktigt räcker till) och förvandla intentionerna till hetare målchanser, samt dessutom förvalta målchanserna, då kan det bli en rolig match mot Helsingborg.
Guldet är med största sannolikhet borta, kanske även övriga medaljer. Men för den skull ska vi inte lägga oss ner och dö. Kanske pressen släpper på laget nu när det, som klyschan säger, endast behöver ta en match i taget. Roliga och publiksamlande matcher ska spelas under hösten. Helsingborg är en av dem.
Truppen är skadefri och Sören har således alla spelare att tillgå. Hur han väljer att formera laget vill han av förklarliga skäl inte uppge. Inte heller gav den sista träningen några uppslag till utsända reportrar och spioner. Så en gissning, lika god som någon annans är att laget formeras som mot Hammarby, förutom att Molins ersätts av Ulrich Vinzents:
Sandqvist
Höiland Dixon Anders Safari
Vinzents Daniel Labinot Yksel
Junior Jonatan
*****************************
Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla dravel! Sören Åkeby och hans mannar kan prata sig blåa i ansiktet om hur bra spelet har sett ut den senaste tiden. Har det verkligen det? Visst ägde MFF andra halvlek mot Djurgården, men berodde det på Malmös fantastiskt fina spel eller var det ett utslag av att Djurgården backade hem och försvarade ledningen? Och sant är att MFF ägde stora delar av matchen mot Hammarby, men var det inte en naturlig följd av det hårda matchandet stockholmarna haft den senaste tiden? Och dessutom: hur många riktigt farliga chanser lyckades man vaska fram? Vinner gör man inte genom att äga bollen på mittfältet.
Jag har sett en riktigt bra match från MFF:s håll i år och det var i premiären mot Elfsborg. Där och då trodde jag verkligen på att Åkeby hade lyckats implementera sina idéer, men ack vad jag bedrog mig. Matchen mot AIK då, säger någon? Vi vann med 4-0, men AIK verkade inte vilja vinna den matchen. De försökte sig på med en huvudlös taktik och Malmö gjorde mål på allt. Det är för övrigt en av endast två matcher i år som vi gjort mer än ett mål. Det säger väl i stort sett allt.
Malmö FF är, hur mycket det än smärtar mig att säga det, ett mittenlag. Vi är inte bättre än så här. På papperet har vi ett kolossalt bra lag. Det är namnkunniga spelare på varje position, men vad hjälper det när de spelar som sopor och inte tycks ha en ordentlig spelidé att följa. För att ta bara ett exempel: i match efter match syns det att vi inte har några kantanfall. Jag får då inte in i mitt huvud varför Åkeby inte väljer att spela med både Safari och Järdler. Åtminstone testa det någon gång? Vad har han och laget att förlora, mer än de tre poäng som alltför oftast ändå förloras?
Jag kommer att fortsätta följa mitt lag från läktaren eller tevesoffan, men jag orkar inte lägga någon större energi på det. 2007 är ett misslyckat år. MFF är ett misslyckat lag. Tur vi möter ett annat helt misslyckat lag. Blir det 0-0?
*****************************
Fast det går inte att bortse från det faktum att Helsingborg höll på att vinna allsvenskt guld 2006, efter en vansinnig formtopp och en fantastisk upphämtning på hösten. Tänk om vi vinner mot HIF och sen mot HBK och sen mot Brommapojkarna och sen… Tänk om. Kunde sånär HIF kan väl vi, eller hur?
Det är ju inte så att årets allsvenska har något lag som dominerar totalt, omgång efter omgång. I stället turas alla lag om att slå varandra enligt något märkligt schema. Så än är det faktiskt inte kört.
Det har sett riktigt bra ut de senaste matcherna. Djurgården hade inte en chans i andra halvlek och om det hade funnits någon rättvisa den kvällen hade MFF bärgat tre poäng. Likadant var det mot Hammarby. En större dominans som MFF stod för sista 60 minuterna var det länge sedan jag såg. Det var spel mot ett mål och mycket berodde det på tillfälligheter att vi inte vann på Söderstadion. Är det månne så att Åkeby äntligen har fått sina spelare att förstå hur han vill att fotboll skall spelas? Mycket talar för det. Och med så många kvalitetsspelare är det skrivet i sten att det måste vända till slut.
Trots mittenläget i tabellen hyser jag en försiktig optimism inför hösten. Det borde lossna snart. Det här positiva spelet måste snart ge utdelning i form av poäng och mål. Helsingborg har inte heller rosat marknaden i år, och de lär inte göra det på tisdagskvällen heller. Seger mot den sinande mjölkkossan skulle ge laget mer självförtroende än vad pappa Fjellström kan prata fram på en månad, och kan man ta med sig det självförtroendet och slippa skador framöver så ser inte hösten så kolsvart ut som många vill göra gällande. Än är det inte kört.
