Den långa vägen

Den tuffa vägen tillbaka efter skador är ingen dans på rosor – Gästkrönika av TFFs Jörgen Eriksson.

Mitt knä gick som många vet sönder mot Hammarby på Söderstadion den 11 september 2000. Efter de första undersökningarna trodde de olika läkarna jag besökt att det var menisken. Så i slutet på september låg jag på operationsbordet och skulle bli opererad för en trasig menisk. När jag vaknade upp efter operationen fick jag det tuffa beskedet att främre korsbandet var avslitet i vänster knä och att jag skulle behöva en ny operation. Jag hade precis kommit tillbaka efter en ljumskskada som hade hindrat mig från spel under en längre period och undrade varför all världens otur drabbade just mig.

En skadad fotbollsspelare är som en halt travhäst, i alla fall känns det så, och man är inget värd och ”kostar bara pengar”. Dock skall sägas att efter operationen som gjordes den 26 oktober 2000 har jag haft god hjälp av läkare, sjukgymnaster och massör.
Men det kan ändå inte hjälpas att man känner sig utanför, det kan vara småsaker som till exempel skämt i omklädningsrummen man inte begriper, det är mycket interna skämt i ett omklädningsrum. Att ingen frågar efter ens åsikter i spelet etcetera.

I mitt fall kan det nämnas att det inte blir lättare i och med att vi bytte tränare. En ny tränare betyder att alla i truppen ”måste börja om på ny kula” d v s visa vad man går för.

När jag nu nästan är hundraprocentig så börjar det verkliga arbetet nämligen att visa att man hör hemma i startelvan. Det är det arbetet som återstår innan det går att säga att skadetiden verkligen är över. Jag hoppas och tror att jag kan övertyga vår tränare att jag har något att tillföra laget. Mitt mål är att spela allsvensk fotboll efter semestern.

Hälsningar

Jörgen Eriksson

Mikael Nilsson2001-06-15 21:35:00

Fler artiklar om Trelleborg