LEVE DÅRARNA
Många stora ord har sagts om Djurgårdens snabba omvandling från krisförening till svensk klubbfotbolls stolthet.
Bakom allt snack om finansieringsmodeller, bolagsformer och strategier finns dock en enkel sanning. Klubben råkar bara ha tre mycket förmögna supportrar som haft tid och pengar - 40 miljoner kronor hittills - att satsa på sitt lag. I Sverige ser vi gärna inte den typen av privata satsningar.
Skriverierna om Real Madrids Florentino Pérez och Inters Massimo Moratti har gett oss bilden av män som gått över gränsen, tappat fotfästet, fått hjärnsläpp. På ett sätt
är de naturligtvis "dårar". De är framgångsrika affärsmän som plötsligt gjort sitt livs största investering. Fotboll är inte, och kommer aldrig att bli långsiktigt lönsamt för Pérez och Moratti.
Inom fotbollen kommer det alltid att finnas konkurrenter som satsar allt utan krav att få något tillbaka. Dessutom blir suget efter att köpa nya, bättre spelare av den eventuella vinsten alltid övermäktig. Oavsett vilken nivå det gäller.
Djurgårdens självgodhet kan vara svår för oss som håller på andra lag. Vi, likt de flesta andra klubbar, saknar trots allt troget stöd från Lidingö och Östermalm. Sverige behöver fler "dårar" som Bengt Adolfsson, helsingborgaren som lade sju miljoner på att köpa loss Alvaro Santos från FC America. Vi behöver fler "dårar" som de GAIS-supportrar som lät bössan vandra, tills deras alltid lika luspanka klubb, kunde köpa loss Mathias Gravem från Norrköping.
Till sist vill jag säga att fotboll naturligtvis inte bara handlar om pengar. De får dock en viktigare och viktigare roll. Jag gillar det inte, men det är oundvikligt.
