Brev till hela klubben!
Assyriskas nya ledning uttryckte inför säsongen att vi skulle ”dansa oss igenom serien”, ett redan klassiskt citat. Trots serieledning är det få av oss som riktigt kan se vad är för dans vi egentligen dansar. Inte är det bagiye eller sheikhane i alla fall. Kanske är det någon konstig smålandspolska? En svensk folkdans som få av oss hört talas om eller förstår oss på.
Det finns en del naiva och lugnande röster runtomkring klubben som manar till tålamod trots den senaste tidens negativa sportsliga trend. ”Vi leder ju trots allt serien, och om vi är skadefria har vi ju den bästa truppen i serien”.
Men riktigt så enkelt är det inte mina kära vänner. Vi må leda serien, det är jag högst tacksam för, men det bristande spelet oroar. Jag har sett runt tio matcher i år och kan fortfarande inte se att vi har ett eget spel. Lenell uttryckte inför Timråmatchen att truppen är bättre förberedda inför höstsäsongen än inför seriestarten då de hunnit träna och spela sig samman mer samt att gruppen lärt kanna varandra bättre. Det är precis raka motsatsen vi sett i två matcher nu, mot Timrå (2-2) och Umeå (0-2).
Men det är inte tränarens fel, det är många faktorer som inte stämmer. En av dem är styrelsens naiva inställning till nyförvärv under sommarfönstret samt dess tilltro till den befintliga truppen. Missförstå mig inte, vi har en bra trupp, dock har vi inte lyckats vara skadefria för att spela in en startelva, som i sin tur får kontinuitet. De flesta som följt laget i år kan se att en yttermittfältare bör vara något man bara måste införskaffa. Att slänga ut Gerald eller Andi på kanten i brist på kantspelare och i Azizs frånvaro talar sitt tydliga språk.
Att backlinjen inte är den bästa, trots Lenells ihärdiga prat om att vi har den starkaste defensiven, kan vi se från flertalet matcher. I derbyt var det försvarsmissar som ledde till baklängesmålen, som följdes upp av fler tabbar som inte resulterade i mål. Umeå hemma släppte man in tre mål och backlinjen kan lastas en del. Umeå borta uttryckte Zoran kritik till backlinjens tafatta ageranden. Jag kan fortsätta, men ni förstår galoppen. En mittback vore inte helt fel.
En anfallare är vi inte i akut behov av även om Marklund inte övertygad sen han kommit tillbaka och även om risken är stor att han skadar sig igen. Vi har Haddad, Lumnica och Brewah som följs upp av några juniorer. Med ett fungerande kantspel är jag övertygad om att målskyttet snart lossnar. Att köra igång nästan varje anfall på högerkanten, i Azizs frånvaro, gör oss lättlästa.
Det var uppmaningen till styrelsen, hämta oss två spelare och vi försäkrar oss om att vi har tillräckligt bra trupp för ett avancemang!
Men det räcker inte, spelarna måste ta sitt ansvar också. Inställningen och aggressiviteten är inte på topp. Vi kan inte tro att det räcker med att ställa ut skorna på plan och kamma hem tre pinnar. I början av serien vann vi många matcher på grund av motståndarnas stora respekt för oss, och vi är ett par klasser bättre än många lag när vi väl får igång ett fungerande spel och går in för uppgiften, men det är alltför sällan det händer. Och respekten för oss har minskat.
Lite mer vilja och kämparglöd eftersöks. Det räcker inte att säga att man skall vinna matcher och säkra ett avancemang, man måste bevisa det plan och förtjäna det också!
Hela klubben måste tänka om och sluta prata om superettan som om vi redan är där. Vi måste ta oss i kragen och inse allvaret. En förlust mot Forward och vi tappar ledningen och greppet om de två åtråvärda platserna.
När det kommer till oss supporters måste vi också ta oss i kragen, vi kan aldrig spela en så avgörande roll än just nu. När laget går knackigt är det vår uppgift att finnas där och pusha dem framåt istället för att kritisera och skapa en negativ stämning inom klubben.
Skärpning nu allesammans!
Tillsammans, med mod och kraft, kommer vi att lyckas. Första testet blir Forward på söndag. Var där och stötta laget.
Assyriska until we die!
