Träningsrapport 040610
Semestern är slut. De blåvita spelarna är tillbaka på arbetet och skadorna är bättre än på länge.
Kamratgården halvsov i en behaglig dimma imorse. Den prunkande grönskan i dess omedelbara närhet lovprisades i fågelsång och gräset doftar på ett sånt sätt som bara ett daggfullt gräs kan. De första blåvita aktörerna som beträdde detsamma var dock inte A-lagsspelare. Delar av Eilert Björkmans U-lag (nyligen hemkomna ifrån en turnering i Kroatien som går att läsa om på officiella sidans akademidel) bjöd på underhållning fram tills Håkan Mild och hans manskap intog Kamratgårdens andra träningsplan. Strax innan det skedde hade jag i ett utbrott av vetgirighet ringt klubbdirektör Mats Persson för en kommentar om dagens påståenden att Mikael Antonsson var på väg till Austria Wien.
- Det kan jag dementera, sa klubbdirektörn och återgick till sjuksängen (?). Huvudpersonen själv sa sig vara fullständigt ovetande om någon flytt till Österrike. Så mycket för mina ambitioner att skaka fram ett riktigt knäck på morgonkvisten.
Några saknades. Ozcar Wendt, Kalle Svensson och Dennis Jonsson spelar ju final i "yngre-U21" ikväll (20.00 på Eurosport). Marino Rahmberg, Sampo Koskinen och Hjalmar Jonsson är på förlängd semester. Däremot deltog Rickard Claesson, Tomas Rosenkvist, Peter Ijeh (i nya skor) och Jonas Henriksson i träningspasset. Alla utom den sistnämnde gjorde det dessutom rakt igenom hela passet. Kamratgårdens gladaste person fick bara vara med och leka i de inledande övningarna, sedan förpassades han ner att springa och hoppa mellan sina små gula konor.
Det tämligen långa passet inleddes med lite småspring och bus i grupp innan spelarna delades upp i lika portioner över de av Stefan Landberg utmärkta kvadraterna. Här fick Jonas vara med och gjorde väl momentets mest imponerande prestation när han vann en nickduell med Mikael Sandklef. Han vann även en nickduell i den efterföljande spelvändningsövningen men sedan var han förpassad ner till ytterområdet av spelplanen där han med jämna mellanrum kastade lystna blickar mot sina lagkamraters övningar samtidigt som han rörde sig mellan konorna. Övriga spelartruppen fick springa stafettlöp mellan "slalompinnar" innan det var dags för match på liten plan.
Rosen verkar vara tillbaka i gott slag och gladde med dubbla mål innan matchandet var slut. Dessutom spelade han och Peter Ijeh på ett bra sätt ihop. Den av de flesta förespråkade forwardsduon verkar hitta varandra allt bättre. I övrigt var spelet ganska intetsägande med endast ett fåtal prestationer att höja på ögonbrynen åt. Mourad lyckades även han klämma in ett mål och kampen om att starta på topp hårdnar för var dag. Matchen spelades under tre eller möjligtvis fyra perioder (ja inte kan man kalla det halvlekar när det är mer än två) och så gott som jag kunde följa den vann de röda västarna med Ijeh och Rosen på topp. Båda lyckades dessutom att träffa ribban varsin gång. Patric "Långås" Andersson lyckades bomma öppet mål på tre meters avstånd samt fräsa iväg ett vackert skott som var ett par decimeter över ribban.
Vattenpaus och kort samling där Kjell Pettersson med säregen vokal förmåga fastslog att tränarstaben inte varit riktigt nöjd med hur djupledsspelet offensivt byggts upp under de inledande nio omgångarna. Precis som så många på forumet hade ledningen tydligen saknat bredden i den offensiva speluppbyggnaden. Under Kjells vakande öga tränades det därför på olika anfallskombinationer ifrån backlinje och framåt där man fördelade bollen från sida till sida för att sedan möta inlägg i straffområdet. Peter Ijeh var inte riktigt kompis med sina nya skor och missade grovt ett par gånger. George Mourad var säkerheten själv framför målet och tryckte in boll på boll till han i sitt sista försök drabbades av en smula övermod och slog hål i luften. Berömmet ifrån tränarstaben var frekvent och framförallt verkade de njuta när backlinjen slog hårda och långa crossbollar emot Mikael Sandklef som fick springa som en tokig för att nå dem. Nicklas Alexandersson bedömde löpningarna väl och tappade nog inte en enda boll. Nu skall det i ärlighetens namn sägas att de bollar han oftast fick ifrån antingen Andreas "Dessa" Nilsson eller Sebastian Johansson var aningen mer precisa än de som Sankan fick kuta efter.
Passet avslutades med liverpoollöpning och jag gick så sakteliga ner mot hörnet till det taktfasta dova plaskandet utav genomblöta fotbollsskor som trummade iväg längs med sidlinjen. Väl nere i hörnet så tog sig den av GP utsända journalisten ner på plan och bad om en intervju med Mikael Antonsson. Bengt Andersson stod i närheten och tittade.
- Han är väl inget att snacka med? Han fick ju inte ens någon medalj, slog vår välvuxna målvakt fast. Den attraktive har blivit den elake?
Heja Blåvitt!
