Inför HBK-MFF: Att slå ur underläge
HBK möter MFF. Lite som ett möte mellan David och Goliat skulle någon kanske säga. Men metaforen är inte bara sliten, den stämmer inte ens längre. Goliat har gått och blivit klumpig och sömnig medan David blivit både smart, motiverad och stark. Och just därför har vi kanske en liten chans.
Alla som besöker träningar någorlunda frekvent vet att veckans sista träningspass - genrepet inför en stundande match - är en tråkig historia. Sällan bjuds det på matchövningar. Ingen spelare går för fullt. Den intensitet som man som supporter eftersöker och så gärna vill se lyser med sin frånvaro.
Dagens träning är inget undantag. Lätta löpövningar avlöses av fasta situationer. En lugn passningsövning avverkas på ett litet område. Junior har ett hårt skott i ribban, Höiland en fin nick som letar sig förbi Håkan Svensson och fångas upp av bortre burgaveln. Labinot Harbuzi och Guillermo Molins bjuder på några snygga finter och ett och annat bolltrolleri. Men mer än så blir det inte.
Åkeby förklarar efter träningen att han tror på sitt lag och sina spelare, att kunnandet finns där men att flytet saknas. Han menar att för dåliga träningsplaner kan vara en orsak till oflytet. Det låter kanske lite långsökt men samtidigt så är det något som är fel och de flesta tycks ju ha förtvivlat svårt att sätta fingret på vad. Kanske kan det handla om detaljer som dåliga planer, en lite för stingslig hemmapublik och de allmänt högt ställda förväntningar som är MFF:s välkända signum. Det är mycket möjligt.
Jag tror personligen att vår tradition är särskilt förödande. Vår historia som bekräftar de otaliga framgångar som vår förening skördat. En förening som bara ska vinna oavsett vilket. Här behövs det inget skryt för MFF är bäst… lyder en strof ur den gamla slagdängan, MFF i blått och vitt. MFF är bäst, så är det bara.
Men samtidigt talar vår historia också om en förening som haft fotbollssverige emot sig, som under 80-talet motarbetades genom ändrade seriesystem och som oförtjänt hamnade i skuggan av IFK Göteborg och deras framgångar på 90-talet med tanke på att det mediala intresset var så mycket mindre på 80- och 70-talet.
Den här dubbelheten kan vara farlig eftersom såväl inre som yttre aktörer inbjuds att gömma sig bakom det förflutna som en ursäkt när det blåser hårt. Vi vill vara bäst för det har vi alltid varit, men om vi inte är bäst så beror det på något annat än oss själva…
Nåja, imorgon är det dags att ta sig an HBK. En småklubb med anor, en klubb som gjort sig känd för resultatmässiga framgångar med små medel, som förlitat sig på strategiskt kluriga tränare med en förkärlek till kollektivet. Roy Hodgson var först, Tom Prahl och Jan Andersson är några som följt i hans fotspår..
Halmstad är ett defensivt inriktat lag. En stark och fysiskt stor försvarsmur utgör stommen framför den erkänt duktiga målvakten Magnus Bahne. På mitten härjar Andreas Johansson och vår egen Hasse Mattisson runt som två outtröttliga vinthundar och gör allt för att förstöra spelet och vinna mark. Den rutinerade måltjuven Magnus Arvidsson opererar ensam på topp med stjärnskottet Dusan Djuric tätt bakom sig.
Halmstad är ett fysiskt starkt lag. De är krävande att möta. När Malmö FF imorgon gästar Halmstad möter man ett lag som inte förlorat på elva matcher och som parkerat i den absoluta toppen. Ingen har väl undgått att Malmö FF inte vunnit en enda match på sex försök och lurar betydligt längre ner i tabellen. Det enda som talar för MFF imorgon är alltså just det faktum att det inte finns något som talar för oss. Möjligheten att äntligen få slå ur underläge kan visa sig vara värdefull. Ja, och så var det den där nye yttern också, Babis Stefanidis, kanske kan lite nytt färskt blod göra gott.
