Krönika: Jag gillar verkligen inte Zlatan
Egentligen borde jag tycka att det är minst lika spännande att följa det AIK sysslar med under uppehållet som jag tycker det är att följa Sveriges äventyr i EM.
Det gör jag inte.
AIK firar fotbolls-EM med att dra ut på turné. Träningsläger varvat med träningsmatcher mot varierat motstånd är upplägget. Hittills har Kisfaludy dessutom ordnat fram tre provspelande anfallare. De två första gjorde inte succé och fick på besvikna ben vända hemåt igen. Den tredje (men inte sista?), Grzegorz Król, hängde en balja mot Landskrona BoIS när AIK på lördagen förlorade med 3-2.
Har annars spenderat senare tid med att grotta ner mig i AIK Hockey. Ingen kul syssla kan jag tillägga. Dålig ekonomi är inte bara en känsla utan även ett faktum vad det gäller vår hockeysektion. En känsla är däremot att den ekonomiska situationen är bra mycket djupare rotad i klubben än inom bara denna allt för ofta, men kanske inte alltid orättvist, bespottade sektion.
Bespottning är annars något som Totti, men inte den riktiga Totti, är bra på att syssla med. Hans loska på Poulsen gav tre matchers avstängning. Rätt, men oerhört tråkigt. Självklart hade jag gärna sett en av de storstora stjärnorna spela mot Sverige. Nu fick jag istället hålla till godo med bättre spelare, som dessutom ville spela fotboll. Italien var bra. Zlatan också.
Första gången jag såg Zlatan spela var i Allsvenskan. Sedan dess har jag verkligen inte gillat honom, vet inte hur många gånger jag sagt att jag verkligen inte gillar Zlatan. Det pratas mycket om att han blivit en lagspelare och så är uppenbarligen fallet, men han har inte bara blivit det. Ingeting hos Ibrahimovic har gått bakåt i utveckling. Vet inte när jag såg maken till fantastisk fotbollsspelare i den svenska landslagströjan.
Varför utvecklas ingen i AIK?
Förresten, nu glömde jag bort Andreas Eriksson och Mattias Moström. De två ungtupparna har ju faktiskt på allvar gett oss hopp om motsatsen, kanske kan någon återigen utvecklas i den svartgula tröjan.
* * *
Jag borde försöka mig på att tycka mer illa om spelarna i AIK. Det har med tiden visat sig att jag har ett otroligt dåligt kunnande i att se vilka som är blivande jättestjärnor redan i tidigt stadie. Det började redan med Henrik Larsson, på den tiden i rastaflätor. Med ett vansinnigt tålamod försökte jag övertala alla bekanta om hans minimala fotbollskunnande. 1994 insåg jag att jag hade fel. Vis av mitt misstag höll jag min stora trut stängd till den dag 1997 då vi valde att till mitt stora förtret värva en sopa från Djurgården. Nebjosa Novakovic hette han, den där slöa jäveln som bara gick och hängde med huvudet, dessutom med händerna nonchalant placerade i sidorna. SM-guld 1998, Champions League 1999, ett jävla skitmål och ja, återigen stod jag på norra med min skam. Nu är det som sagt Zlatan som tvingat fram ytterligare ett sådant ögonblick i mitt liv, tack Zlatan!
Befinner mig allt oftare på den västra läktaren när det är dags för AIK att spela boll. Gnäller gör jag på Boatengs loja och alltför svåra spel. Gnäller gör jag på Kahs dåliga bollmottagningar. Gnäller gör jag på Björcks dåliga passningsspel. Grattis killar, förmodligen har ni en stor framtid att se fram emot.
* * *
Tillbaks till provspelandet och den dåliga ekonomin. AIK har hittills i år haft ett riktigt dåligt anfallsspel, eller snarare haft bedrövligt dåligt spel inne i boxen. Självfallet måste klubbledningen fundera kring hur man löser den problematiken. Förvärv kan givetvis vara en enkel och kanske bra lösning.
Nu gick Marklunds hälsena tragiskt nog sönder under träning, annars hade jag förespråkat att se Gnaget fortsätta på inslagen bana - spara pengarna vi går ju för tusan back. Ska man prompt värva hade jag velat se två nya ytterbackar, speciellt om Englund tänkt fortsätta med 4-3-3.
Nu gick hälsenan av och jag är tvingad att inse att vi måste förstärka, även om Arash verkar vara på väg tillbaka.
Kvällsbönen ägnar jag dagligen åt att be för Andreas Anderssons knän. Jag ber, hoppas och hoppas ännu mer, men visst känns det som om varje bakslag gör att hoppet försvinner mer och mer. Det ser tunt ut utan Adde.
Om några veckor har jag helt glömt bort att jag satt framför TV:n och hejade på MFF:are och Djurgårdare. Det är svårare att älska en kille som normalt har blåblå som matchfärg, men förträningsmekanismen gör det nästan möjligt.
Danmark i nästa omgång. Jag hoppas Johan Mjällby kliver in i försvaret och att Andreas Jakobsson tar det defensiva ansvaret på mittfältet, men egentligen skiter jag i vanlig ordning högaktningsfullt i vem som spelar bara vi gör flest mål. Det här kan bli ett kul EM. Och efter det, kanske, kanske det kan bli en kul allsvenska för Gnaget igen, men visst känns det mer än lite olustigt att tänka på hur det där ska gå för vårat AIK.
Jag fortsätter att njuta av EM så länge det varar och vilar mitt prövade AIK-hjärta i form till den allsvenska återstarten.
