Krönika: Fotbollsartister
"Det krävs knappast några revolutionerande idéer för att hitta lösningen för de svenska klubbarna. De måste få bygga sina egna arenor och få chansen att driva dem enligt eget huvud. Mark måste upplåtas till rimliga priser och för kommunkassan behöver det hela inte bli en förlustaffär. Se vad ishockeyns arenabyggande har betytt för glesbygden, och våga se vilka möjligheter det finns för detta, också i Sveriges större städer..."
I och med Aalborgs värvning av Andreas Johansson fördes debatten om artistskatten upp till ytan igen. De flesta var överens om att den enda anledningen till att Johansson valde att spela för ett mittengäng i den danska ligan, istället för att gå till Djurgården, var för att han erbjöds en högre nettolön i vårt grannland.
Vad är det som gör att danska klubbar kan erbjuda sina spelare bättre ekonomiska villkor än sina svenska konkurrenter, trots att omsättningen är jämbördig klubbarna emellan?
Svaret är artistskatten (i Danmark kallas den för expertskatten), som ligger på 15 procent, utöver detta behöver inte klubbarna betala sociala avgifter, men en förutsättning för detta är att utövaren betalar skatt i sitt hemland.
I Danmark beviljas spelare artistskatt under en period på 36 månader. Det är under denna period som de danska klubbarna kan kontraktera utländska idrottsmän med en jämförelsevis hög nettolön.
I Sverige däremot kan en utländsk spelare endast utöva idrott med artistskatt under en period på 6 månader. Efter denna tidsperiod beskattas idrottsutövaren enligt den vanliga skattelagstiftningen.
Inom svensk fotboll är det inte speciellt vanligt att klubbarna använder sig av artistskatten då perioden är förhållandevis kort. Djurgården kunde tack vare artistskatten ta in sydafrikanen Siyabonga Nomvethe på ett sex månader långt lån under guldsäsongen 2005. Lånet hade knappast kunnat komma till stånd utan den skattereducering som artistskatten möjliggjorde. När sydafrikanens låneperiod gick ut hade inte DIF råd att behålla spelaren, och han lämnade klubben för spel i - Aalborg. Av allt att döma var expertskatten en bidragande orsak till att den danska klubben kunde knyta åt sig den etablerade bolltrollaren.
En vanligt förekommande företeelse är att spelaren endast skriver på ett treårskontrakt med en dansk klubb för att sedan lämna landet för spel i ett annat land. Många frågar sig varför, men svaret är ganska enkelt.
Efter de inledande 36 månaderna slutar således artistskatten att gälla och då träder en efterbeskattning i kraft och spelaren beskattas då yttermera för de 36 månaderna han varit bosatt i landet. Därefter beskattas spelaren i enlighet med de allmänna danska skattereglerna, dessutom åtnjuter inte klubbarna någon favör då de sociala avgifterna också träder i kraft likt den beskattning som sker för vanliga inkomsttagare. De danska klubbarna har då i regel inte råd att behålla spelarna.
Den danska ligan är på väg att gå om Allsvenskan på flera plan. Arenafrågan och framförallt artistskattens utformning har gett den danska ligan ett försprång. Ligorna torde vara jämbördiga, men i dagsläget måste en svensk klubb betala dubbelt så mycket i lön för att kunna mäta sig med en dansk dito, något det inte alls finns resurser för. Det här är ett mycket stort problem, Allsvenskan hamnar på efterkälken, och på kort sikt har jag svårt att se något som kan förändra läget.
Ett sätt som de svenska klubbarna använder sig av för att kunna konkurrera om spelare är den så kallade ”sign-on”-bonusen. Klubben betalar ett engångsbelopp modell större för att spelaren skall skriva på ett flerårskontrakt med föreningen. Djurgården har vid värvningar använt sig av denna strategi för att locka spelare som Quirino och Mattias Jonson till klubben. Quirino erhöll 3 miljoner SEK vid övergången till DIF år 2005, och undertecknad är säker på att ”sign-on”-bonusen var än högre när Mattias Jonson lockades till fotbollsföreningen, vi talar således om mycket stora belopp. Bonusen beskattas likt artistskatt, då spelaren fortfarande är bosatt utomlands, och är därför förmånlig för klubben. Detta förfaringssätt är dock högst tveksamt ur skatterättslig mening, ersättningen borde närmast betraktas som en förskottsbetalning på lönen, och borde därför också beskattas på vanligt sätt. Om sanningen skall fram är jag rätt skeptisk till "sign-on"-bonusen i sin helhet. Det kan inte vara rätt att en spelare skall erhålla en stor summa pengar utan att ens ha utfört en motprestation (jag ser inte påskriften av ett lukrativt kontrakt som en motprestation). Samtidigt främjas ett släkte som gärna skulle kunna få lämna fotbollens framsida, de pengakåta spelaragenterna. För att i samma veva som ”sign-on”-bonusen levereras till spelaren kan den girige agenten inhösta en saftig procentandel.
Det krävs knappast några revolutionerande idéer för att hitta lösningen för de svenska klubbarna. De måste få bygga sina egna arenor och få chansen att driva dem enligt eget huvud. Mark måste upplåtas till rimliga priser och för kommunkassan behöver det hela inte bli en förlustaffär. Se vad ishockeyns arenabyggande har betytt för glesbygden, och våga se vilka möjligheter det finns för detta, också i Sveriges större städer. Även om det kan kännas motbjudande för den konservative, kan shoppingcentrum anläggas i anslutning till arenan, liksom gym och restauranger. Det kan bli vår väg ut i Fotbollseuropa, plus många sköna skattekronor till våra politiker. I Sverige finns en stor supporterbas, och med ökade kringarrangemang kan man locka fler och helt nya åskådare, utan att det behöver bli överdrivet kommersiellt och utan att man säljer ut sin själ. Nya och större intäkter betyder att klubbarna kan erbjuda högre löner och bättre träningsfaciliteter, åtgärder som tveklöst ökar allsvenskans attraktivitet bland spelarna.
För jag tvivlar på att dagens politiker är speciellt intresserade av att se över artistskatten och göra den mer lik den danska expertskatten. För även om man ser till att få över experter och elitspelare till landet, i det här fallet Danmark, kan det också innebära att danskarna själva hamnar i en utsatt situation. Detta eftersom det är mer ekonomiskt gynnsamt för en dansk klubb att värva en svensk spelare än en dansk dylik. Situationen är långt ifrån idealisk och långt ifrån alla är lika positiva till utvecklingen som vi sker i Danmark idag. Vissa hävdar att återväxten inom dansk fotboll hotas, då de inhemska spelarna, och de utländska spelare som omfattas av artistskatten, inte tävlar på lika villkor. Detta är en negativ aspekt som vi sällan hör talas om i Sverige, och kanske blir vi lite fartblinda när vi ser spelare på spelare välja pölsasvullande Danmark framför den vackra nation vi kallar Sverige.
