IF Elfsborg-IFK Göteborg 3-2
3-2 till Elfsborg mot IFK Göteborg, kan man känna nåt annat än glädje då (om man är Elfsborgssupporter vill säga)? Faktiskt kan man det.
Naturligtvis var det skönt med en seger mot IFK i ytterligare ett härligt ”västderby” med mycket folk och bra stämning i den ljumma junikvällen. Blir fotboll någonsin bättre än en ljuvlig försommarkväll? Jag vet inte, men jag tror det. Själv är jag barnsligt förtjust i tända elljus när det är mycket folk på läktarna en mörk och lite disig kväll i oktober. Det är nåt speciellt med en arena som badar i ljus.
Eftersom detta var Anders Svenssons sista match (för den här gången alltså) i Elfsborgströjan var det med lite kluvna känslor man gick till Ryavallen ikväll. Att det skulle bli en bra match visste vi redan eftersom förutsättningarna var perfekta för det. IFK kom till mötet utan en enda förlust tidigare i Allsvenskan och det vet ju alla att inga träd tillåts växa sig för höga. Speciellt inte om man möter ett Elfsborg taggade till tusen och kanske en liten uppåtgående trend. (Usch vad seriös jag låter nu!) Därmed var segern redan på förhand bestämd av mig. (Jag tippade i och för sig 2-1 till ”di gule” men jag är som bekant usel på att tippa).
IFK inledde i alla fall matchen riktigt bra och Elfsborg tilläts inte komma in i spelet. Ett par halvchanser var väl det enda att skriva hem om. IFK spelade faktiskt riktigt fyndigt och hade många fina kombinationer där en välspelande Wiland fick ingripa både två och tre gånger. Men på något underligt sätt kändes det som att det var Elfsborgs match även efter att IFK hade gjort ledningsmålet. (Ett mål som Gustaf Andersson trixade och trollade fram på egen hand, väldigt fint förarbete faktiskt!) Men när sedan Berglund lekte in kvitteringen kändes det som att Elfsborg tagit över spelet rätt rejält. Jag vet inte vad det var, förmodligen ville väl spelarna så mycket att det knöt sig lite. ”Elfsborgs anfall var bra, men mittfältet kom i kläm. När matchen var över hade Elfsborg med sig tre poäng hem”. Om man får lattja lite med Torssons gamla låttext beskriver den början av matchen rätt bra måste jag säga. När sedan Berglund gjorde 2-1-målet trodde vi lite till mans att andra halvlek skulle tas över ännu mer av Elfsborg men efter ca 30 sekunder kvitterade IFK i ett mycket snabbt anfall. Gud vet vad B-A tänkte i det läget, men han var nog inte glad. Frågan är om han ens hunnit sätta sig på bänken innan domaren pekade på mittpunkten och signalerade mål. Men kvitterat var det i alla fall.
Elfsborg slutade dock inte att spela boll utan tvärtom, nu började även mittfältet vakna och ta i. Plötsligt gick passningarna hem och till och med en och annan klackspark bjöds vi på. Det syntes att Elfsborg hade självförtroende och när Anders Svensson fick bollen mitt på IFK:s planhalva visste vi väl egentligen vad som väntade. Just det, ett skott från distans. Ok för att Bengt Andersson hade solen i ögonen, men visst var det ett fint skott. Efter detta spelade Elfsborg ut och vi fick se flera fina kombinationer och anfall. Kul att IFK bjöd upp till dans och inte spelade långa bollar från Bengt. Publiken kan inte ha varit missnöjda med underhållningen i denna match! Öppet spel och mycket chanser åt båda hållen. Och visst visade Elfsborg att man har fler spelare som kan slå bra passningar än Anders Svensson. Stefan Andreassons passning till 1-1-målet var bara så perfekt! Så det finns hopp om framtiden. Nästa match blir mot ÖIS på torsdag och då får vi se…
Vad skall man mer nämna? Vet inte riktigt. Alla spelare var bra idag, i båda lagen. Mycket publik, bra stämning, många mål, hög spelkvalité. Vad mer kan begäras? Inte mycket, så jag tackar väl för mig för denna gången!
