Dags för en annan medicin
”I mina värsta febertoppar ser jag ett himmelblått lag som gett upp. Spelare som skrattar i förlust. Spelare som skämtar om att man kan alltid glädjas åt Carolina Klüft.”
Huvudvärken är inte det värsta. Det är feberdrömmarna jag oroar mig över.
Jag har försökt med heta bad, kalla duschar, starkbryggda kannor med kaffe, men inget hjälper. Jag tror jag måste resa Wien. Eller Eslöv. Varhelst där drömmarna inte når mig längre.
I mina värsta febertoppar ser jag ett himmelblått lag som gett upp. Spelare som skrattar i förlust. Spelare som skämtar om att man kan alltid glädjas åt Carolina Klüft. Henne får jag också feberdrömmar om. Otäcka, stirrande, långnaglade drömmar som genom sitt hela väsen påstår att det inte finns något lidande i livet. Ett ljushårigt obekymrat skratt som bänder upp bröstkorgen och lämnar inälvorna blottade för rovfåglarna att kalasa på.
Och visst kommer fåglarna. I ljusblå färger, evigt skrattande. Med en snärtig bortförklaring i mungipan tvekar dom inte att borra sig in. Toivonens skratt efter slutsignalen tar det första stycket. Daniel Anderssons "även om vi släppte till en del i defensiven var ju vårt spel helt okej" lämnar levern öppet blödande. Sören Åkebys "vi får lyfta på hatten för AIK" rispar upp tolvfingertarmen. Anders Anderssons "vi ska slå Trelleborg hemma, vi ska slå Örebro. Men vi vet att det blir tufft" avslutar slakten.
Men det är som sagt bara feberdrömmar. Jag bläddrar i tidningar, på nätet och på text-TV för att hitta den riktiga tabellen, för att hitta något verkligt att mota sjukdomen med. Fast den släpper inte sitt grepp och med märklig överensstämmelse visar alla tabellerna samma sak - 8:e plats. Annars kan man ju tycka att drömmarna kunde varierat sig lite.
Jag måste bli frisk snart. Jag provar med ytterligare en Ipren, men det blir bara värre. Jag inser att det är dags att prova en annan medicin.
- - - - -
Ps. Dessa rader sponsrades av IMG.
