Gnaget från Sidan – För allt vad tygen håller
Styrman Johansson - med rätt att göra tvåfotare på mållinjen

Gnaget från Sidan – För allt vad tygen håller

När krutröken efter 31 augusti svepts iväg drog alla skeppsråttor en suck av lättnad. Hela besättningen var kvar på slagskeppet AIK. Ingen blev shanghajad och ingen hade nog med krut för att komma upp jämsides och borda. Amiral Norling har styrt oss genom försommarens stormiga farvatten och kvalomgångarnas förrädiska undervattensrev – rakt in i den allsvenska toppstriden samt Ganska Stora Cupen. Gnaget från sidan går i hamn med ytterligare en text från alla de sju haven.

Jag är en på många sätt tvivelaktig figur som ömsom ser allt i svart, ömsom i ljus. Det kan ibland kännas svårt att veta vilken ljussättning som är mest rimlig och ”sann”. AIK:s aktioner under den nyss avslutade jaktsäsongen får mig trots det att utbrista:
– Varde ljus!

Efter en knackig första halva av säsongen har AIK:s ledning, med en kombination av hårt arbete, pengar, beslutsamhet och en massa andra saker som är viktiga när man verkligen vill driva en svensk fotbollsklubb framåt, gjort i princip allt rätt. Några axplock följer.

Redan tidigt gjordes det klart med Sveriges mest meriterade okända utlandsproffs, Nisse Johansson. En spelare som gått rätt in i startelvan och nickat bort varenda höjdboll i sin närhet. Samt gjort en tvåfotare en meter från egen mållinje. Man sålde en 29-årig mittback som fått sitt livs erbjudande för reda pengar till Transsylvanien. Affärerna gjordes dessutom oberoende av varandra. Alltså, så oberoende sådant nu kan bli i en allsvensk klubb.

Två offensiva spelare med erfarenhet från en nivå som endast en handfull allsvenska spelare nosat på kom in. Jag var på besök i Solna i samband med deras och Nisses debut mot Trelleborg. Hela dagen frågade de flesta jag mötte samma sak och alla fick samma svar:

– Dom där argentinarna, är dom så jävla bra egentligen?
– Nej. Dom är bättre.

Det var med en viss tillfredsställelse (och en ganska stor lättnad) man mötte frågeställarna efter matchen. Att vara AIK:are i Solna under en matchdag är som en sorts hemkomst. Varifrån man än kommer.

***

Det riktigt stora och vackra just nu är ändå just det att heeeela besättningen är kvar, intakt. Dulee är inte i Deutschland eller Manchester, Wilton är inte i Holland eller något annat gudsförgätet land och Pierre Bengtsson är inte i Danmark. Istället är en ung råtalang som aldrig haft på sig ett par nya fotbollsskor nu i Väsby, tillsammans med en av Sveriges främsta pojklandslagsspelare, dessutom är en mittfältare som gjort 150 ligamatcher vid 24 års ålder och jobbar för att komma i form på Karlberg.

Man kan jämföra med våra motståndare på måndag som i ett halvår försökt att låtsas som de har fler än en anfallare. Det har de inte. Och de har inte kunnat göra något åt det. IFK Göteborg sålde halva sin målproduktion till Holland och deras kommande motståndare har inte Conny Johansson i mål. Kalmar sålde guldchanserna och Framtidens Fotboll till AZ Alkmar. Malmö har en tränare som ingen utom journalisterna lyssnar på och småpåvarna i Helsingborg har först nu kommit överens om att de kanske skulle försöka få ihop ett Baxterstyrt lag runt Henrik Larsson. Återstår då våran lillebror och Halmstad. Båda har haft relativt bekymmersfria säsonger och har inget annat att koncentrera sig på än serien.

***

Kölhalningen i Borås blev vändningen. Efterspelet där är bland det mest underliga jag varit med om. Det var en märklig laguttagning från början. Wilton vid sidlinjen, fem backar på plan och två på bänken. Några spelare gav upp totalt sista halvtimmen. Det kändes som om säsongen var över. Det har jag inga problem med att erkänna att jag kände då. Klacken skrek och fram skred Norling med Jimmy Tamandi i släptåg.

Snart stod hela laget, tränarstaben och ledningen där. Och så hände någonting. Helt plötsligt började klacken ge något slags bifall och luften fylldes av något vi kan kalla elektricitet eller energi. När Norling till slut klev in i pressrummet gjorde alla plats för honom. Spelarna svarade korthugget och sammanbitet på frågorna, sen gick de. Det var som om de var de enda överlevande från en flygplanskrasch. Någonting hade hänt, ingen kunde säga vad. Elfsborg ledde serien men allt fokus efter matchen var på AIK. Min galne vän Carl konstaterade i en i övrigt tyst bil på väg hem:
– När det är AIK så är det jävligt mycket AIK.
Även om den meningen saknar både det ena och det andra, förstod jag precis vad han menade.

En handling som på de flesta sätt var symbolisk hade fyllts med ett innehåll man bara ser på slutet i amerikanska sportfilmer. Sedan dess har AIK inte gått att stoppa.

***

Därmed inte sagt att någonting kommer att gå av sig självt nu. Det finns fortfarande några eller något kontrakt som är på väg att gå ut som ska förnyas. Värt att notera är att så länge Dulee Johnson och Kaptenen spelar så uppnås en slags balans på mittfältet som man inte ska inbilla sig uppstår ur tomma intet eller av sig självt. Även om möjligen någon slags magi är inblandad. Det finns en räcka matcher som är stenhårda, serien har förvandlats till en slags cup där knappt något lag har råd med förluster. Sjökortet är fullt med platser märkta Here there be dragons.

Mot Hapoel Tel Aviv, Hammarby och Halmstad krävs olika sorters fotboll. Hur vi än väljer att formera laget och hur vi än vrider och vänder på vår press så tror jag att en sak kommer att vara konstant.

Vi kommer att göra vad vi gör för allt vad tygen håller.

Johan Nilsson2007-09-02 02:08:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan