Fula Kalmar
Efter matchen mot Halmstad har ett nytt begrepp fötts, "Fula Kalmar". Men det är väl inte utseendet som är det viktigaste?
Fulare kan inte någon match vinnas skriver någon i lokalpressen dagen efter att Kalmar FF besegrat Halmstad med 3-0. Jag håller med fullständigt. Men sedan läser jag vidare, ”Det var länge sedan jag såg en sån erbarmelig fotbollsunderhållning…” Ja, det stod erbarmelig, men frågan är hur tidningen ser på fotboll. Samma tidning betygsätter också, sin vana trogen, spelarnas insatser. Ingen får under godkänt efter den erbarmliga matchen och snittbetyget hamnar på 5,9. Enligt betygsskalan är 6 lika med klart godkänt.
Men jag håller med om att fulare kan inte någon match vinnas och då tänker jag på oss. Alla vi som, alla förresten? 4631 är årets näst sämsta publiksiffra, endast matchen mot Trelleborg lockade färre. Alla vi som satt där med armarna i kors och inte orkade öppna käften för annat än när vi skulle klaga på allt det usla vi tvingades uppleva. Det klagas och gnälls och knorras när backar tar det säkra före det osäkra och slår ut bollen över sidlinjen istället för att försöka spela sig ur en situation. Eller när ett missförstånd uppstår och en passning rinner iväg. Utöver detta var det knäpptyst på Fredriksskans igår. Fulare kan det inte bli. Och jag är inte bättre än någon annan, jag sa ingenting jag heller. Jag passade på att utnyttja tillfället att komma ut i friska luften och vädra ut sviterna från gårdagens kräftskiva. Jag skäms, jag borde ha engagerat mig mer. Det var fult.
Ibland undrar jag om folk vet vad de ger sig in på när de intar sin plats på läktaren för att se en match med Kalmar FF. Samtidigt som många totalt verkar sakna förtroende för lagets kvalitéer så jämför man med vad? Premier League? Serie A? La Primera? Superettan? Detta här är allsvenskan för fan, det handlar om en serie som ännu inte har satt sig trots att det bara återstår en sju åtta omgångar. När man tittade på laguppställningen igår så förväntade åtminstone inte jag mig någon sprakande klang- och jubelföreställning precis. Lirare som Rydström, Micke Eklund och Cesar saknades. Fem backar från start varav en tog klivet upp på mittfältet. Förvisso seger mot Djurgården senast men 2 x 0-5 i färskt minne inför första mötet med hemmapubliken sedan debaclet mot Göteborg. En publik som mer eller mindre har krävt en återgång till ett primitivare sätt att spela fotboll.
Det är möjligt att jag är totalt insnöad när det gäller fotboll, men jag har faktiskt helt ärligt svårt att uttala mig om vad som är vad ibland. Exakt när Kalmar FF spelar ”framtidens fotboll” och när det handlar om ”tråkiga Kalmar”. Matchen mot Elfsborg hemma är ju en sådan där match som många refererar till, men jag kommer idag inte ihåg om hela laget sprudlade av spelglädje och passningsskicklighet eller om det var ett gäng underbart vackra kombinationer mellan Ari och Cesar det handlade om. Vad jag minns är att Kalmar vann med 2-1, målskyttarna får jag kolla upp. Igår vann man med 3-0 och målskyttarna hette Patrik Ingelsten, Joachim Lantz och Viktor Elm. En seger som innebar att Kalmar efter 0-10 i baken på två matcher nu har 6-1 på lika många matcher, och en positiv målskillnad som gjorde att man med minsta möjliga marginal tog sig förbi Halmstad i tabellen. Jag tycker att det är vackert.
Min sambo, som begriper lika mycket om fotboll som jag - att det går ut på att göra fler mål än motståndaren - tyckte att ”de spelar som en massa”. Alltså som en formlös materia som hänger ihop och likt en manet böljar fram och tillbaka över planen. Som en enhet alltså, vilket måste ses som ett kanonbetyg efter den senaste tidens turbulens. 4-4-2, 4-5-1 bla, bla, bla, vem ser det annat än när lagen ställer upp för avspark. Själv hänförs jag av ögonblickshändelser. Målen givetvis, men även av individuella prestationer utöver det vanliga och klapp klapp spel. Men inför en match tänker jag aldrig på sådana saker och jag vet ingen annan som gör det heller. Inför en match är det enbart slutresultatet som räknas. Jag spekulerar i hur det kommer att gå, men aldrig hur det kommer att gå till. Likadant är det efter en match, det är vad som står på resultattavlan som är det viktiga. Hur det gick till är redan historia.
På två matcher har Kalmar FF gått från att vara Sveriges mest utskrattade lag till att bli ett av de mest fruktade igen. 6-1 mot guldkandidater som Djurgården och Halmstad efter mål av Ingelsten 2, Oliveira 1, Rydström 1, Viktor Elm 1 och inte minst Joachim Lantz 1. Visst fan är det vackert och som KFF supporter känner jag mig stolt. Fungerar det inte på det ena viset så får vi väl köra på det andra sättet verkar Nanne Bergstrand kunna säga till sin trupp när som helst, var som helst och vips så har man vänt negativt till positivt igen. Det tycker jag vittnar om att det finns en oerhörd potential i dagens Kalmar FF. Allsvensk toppstrid och ett utsökt läge i svenska cupen är också tydliga bevis för det.
Vad föredrar du? Ett lag som i mångas ögon spelar tråkigt men som når bra resultat eller ett lag som försöker spela attraktivt och förlorar. Fundera på det en stund innan du sätter dig på Frediksskans nästa gång. Känner du dig osäker så fråga någon som håller på Malmö. Själv har jag redan bestämt mig. Jag föredrar Kalmar FF.
Fulare kan inte en match vinnas? Det är väl klart att den kan. Om Åke Andreasson och hans domarteam hade gått på Dusan Djurics fusk och dömt straff för Halmstad och det hade blivit matchavgörande, det hade varit fult det. Eller hade det hetat ”vackrare kan inte någon match förloras” då?
