Bill & Bull reder ut begreppen
I MFF-land stormar debatten som aldrig förr. Antingen är man för eller emot. Eller både och – fast vid olika tillfällen. Två som vet, och som som alltid vetat, bäst är dock Bill & Bull, som plötsligt kröp fram bakom en sten och som sedan dess är omöjliga att bli av med.
Nu har de tagit sig in i MFF-lands allra heligaste – Himmelriket.
– Hej Bill!
– Vafan, är jag Bill? Det trodde jag du var?
– Sånt är livet. Fullt av överraskningar!
– Då vet jag inte om jag är med. Jag avgår.
– Men vänta nu... Du kan inte avgå så där hur som helst. Vem skall då vara Bill?
– Det förstås. Man kan ju inte avgå hur som helst. Hur skulle det se ut. Jag menar, tänk om jag gör mig till hela Sveriges stora skratteponke i närmare två år. Och sen avgår. Folk skulle inte fattat ett smack
– Nej, då finns det definitivt ingen mening med att avgå. En helt annan sak hade det varit om man gjort allt det man lovade när man en gång började. Då finns det ingen återvändo. Då är det foten som gäller. Men jag vill i alla fall att du stannar. Åtminstone säsongen ut. Du har mitt fulla förtroende.
– Som Bill?
– Här här Bill: om du propsar på kan du få vara Bull. Men vem skall jag då vara? Ordförande i MFF Support?
– Det låter bull!
– Ok, så får jag vara Bill, Bull.
– Ok. Då börjar vi få koll på det här. Bill har inte avgått. Och Bull har ingen verklighetsförankring.
– Precis så.
– Men du, kan du förklara det här med att matcherna avgörs på läktaren nu förtiden?
– Ja, det kan jag. Det är enkelt. Om vi som är på läktarna sjunger finramsor så mår spelarna bra. Och när de mår bra så spelar de bättre fotboll. Fulramsor och gnäll gör de ledsna och deppiga. Och då spelar de deppig fotboll. Som de gör nu. Som de gjorde igår och i förgår och som de gjort de senaste två åren. Och det är vårt fel. Vi på läktarna, alltså.
– Oj. Men på pappret har vi väl annars ett rätt bra lag. På läktaren.
– På pappret har vi alltid ett bra lag. Men frågan är vad det är för slags papper? Dassapapper?
– En tanke som slog mig är ju att det kan vara tvärtom. Om killarna på plan spelar deppigt, så blir folket på läktaren deppiga. Fast så enkelt kan det inte vara, va?
– Deppigt spel, deppiga läktare... Njae… Tror du det kan vara så?
– Ja. Och så lite dassapapper på det… Förresten har jag hört att Kulan - eller Kuben som det nu heter - har slagit in på en lite grönare linje och satsar på det dassapapperslösa kontoret. Inte konstigt att folket där är så skitnödiga nuförtiden.
– Jag tänkte nog att det var något sådant. Tycker också de verkar lite sprickfärdiga, faktiskt. Men du… Om det nu är läktarens fel så borde vi pigga upp spelarna på något sätt. Kanske köpa klapphattar och dela ut till alla på läktarna.
– Japp. Vi kan ju göra en banderoll av Tony Ernst. Det borde pigga upp.
– Med ett tryck i stil med: ”Klappa med hattarna och sjung finramsor! Som det anstår oss värdiga supportrar!”
– ”Som det anstår oss märkvärdiga supportrar!”
– Nåja, plikten kallar Bill. Eller var det Bull? Dags att kila vidare. Ses vi mot ÖSK?
– Självklart. Samma bänk, samma gnäll.
– Som alltid. Och med kragar stärkta av hat.
