Krönika: "Vi ska återigen ge Bajarna sånglektioner"
Det är inte lång tid kvar nu och temperaturen börjar redan stiga. På måndag spelas derbyt mellan Hammarby och Djurgården. Ett derby som betyder otroligt mycket för mig.
Jag antar att de flesta Djurgårdare håller derbyna mot AIK som de mest prestigefyllda. För mig är däremot matcherna mot Hammarby de mest statusbringade. Missförstå mig inte nu, AIK kommer alltid att vara ärkerivalen med stort Ä, men det finns en anledning till att jag alltid bävat inför matcherna mot Hammarby.
Skälet till att jag tycker att matcherna mot Hammarby är så ärofyllda beror helt enkelt på att jag växte upp på Södermalm sen jag flyttat till Stockholm i mitten av 90-talet. Högstadietiden genomled jag på Sofia Skola, bara ett stenkast från Carl Antons vita berg och Nackas barndomskvarter. Minst 90 procent av eleverna på Sofia var Hammarbyare. En av dem var Bajenlegenden Klasse Johanssons son (gett upphov till ramsan: "Skjut Klasse skjut"). Även många lärare var Söder bröder, bland annat ur-hammarbyaren i biblioteket.
Eftersom jag valde att jämnt gå runt med DIF kläder blev jag allmänt känd som "Djurgårdaren" i skolan. När det gick sämre för Djurgården än för Söders favoriter var det inte särskilt roligt att gå till skolan. Den värsta tiden för mig måste ha varit 1997 när Hammarby lyckades ta sig upp i allsvenskan medan Djurgården tvingades stanna ytterligare ett år i Norrettan. Då fick man ständigt höra: "hur går det för Skansens IF? Kanske dags att byta lag till Hammarby. Du bor ju trots allt på Söder..." Dessutom: "Djurgårdaren har du någonsin varit på Söderstadion? Om inte så borde du ta dig dit för att en gång få känna på den otroliga stämning som bara kan upplevas på en Hammarbymatch".
Därför sökte jag mig till Söderstadion när Hammarby spelade sin senaste hemmamatch mot Helsingborg för att se om stämningen verkligen är så unik under Bajens hemmamatcher. Jag valde att sitta på södra långsidan mittemot Bajen Fans, den läktare man närmast kan jämföra med Lidingövägens läktare på Stadion varifrån jag normalt brukar avnjuta Djurgårdens hemmamatcher.
När jag väl kommit in på arenan förvånades jag över att det var totalt tyst på den läktaren där jag satt. Eftersom jag alltid har fått höra att hela Söderstadion sjunger med och det ger den otroliga stämningen som skulle råda blev jag faktiskt lite förvånad.
Jag fick det till dött lopp mellan Hammarbys klack och JK där Bajarna gynnas av att det är mer kompakt på Söderstadion. Den stora skillnaden mellan de två lagen är då att Djurgården, till skillnad mot Hammarby, verkligen har en sjungande sittplats. För att jag tyckte verkligen inte att Hammarby hade någon motsvarighet till vår Sektion F. Därför kan man väl till viss mån säga att alla Hammarbyares berättelser om den otroliga stämningen på Söderstadion är en myt.
Trots allt är Hammarbys fans nummer ett i år, mest på grund av vår flytt till Råsunda. Tyvärr är det inte samma stämning i Solna som på Stadion. Men när vi väl spelar på hemmaplan finns det inga fans i Sverige som kan slå oss på fingrarna. Atmosfären som råder på en match på Stadion har inte sitt like inom rikets gränser.
Det kan lätt bevisas då det var åratals sen Bajen Fans vann en klackmatch i ett derby mot oss. Det har inte spelat någon roll om det har varit hemmamatch eller bortaplan för DIF, en vinst- eller förlustmatch. Vi har så länge jag kan minnas totalt sjungit ut den motsatta läktaren. Jag tror på en repris på måndag då Hammarbyarna ytterligare en gång ska få sånglektioner de sent kommer att glömma. Lektioner som till och med Anders Lundin kommer att grina av avundsjuka åt.
Kan anledningen till att vi kallas Skansens IF bland Hammarbyarna helt sonika bero på att de är avundsjuka på den allsång som ständigt råder på våra läktare... Om jag stöter på nån av Hammarbyarna från Sofia så ska jag ironsikt fråga om så är fallet. Nu kan jag bara uppmana alla Djurgårdare att köpa biljett till Norra på måndag så att vi återigen krossar Bajen på alla plan!