Att sjunga in ett mål
Världen är bra konstig. Ibland sker det underliga saker så som att man vinner på Lotto första gången man spelar medan ens vän - storspelaren - aldrig ens fått in de två sista siffrorna på Joker.
Ibland händer det att det är strålande solsken i ens lilla trädgård fast regnmolnen ligger stentunga över staden.
Och ibland inträffar övernaturliga händelser så som att West Hams Rufus Brevett blev ordinarie ytterback i Premier League.
Igår upplevde jag något sjukt - Norra Läktaren Malmö sjöng in ett ledningsmål. Och det var så vackert.
När jag läste organisationslära, fanns det något som kallades "Contingency theory", där man påstod att en fjärils vingslag i Sydamerika efter en rad snöbollseffekter kan orsaka en jordbävning i Europa. Och i filmen "Sliding doors" resulterade skillnaden mellan att Gwyneth hann med det där tunnelbanetåget och att hon missade det, i att hon endera kom på sin otrogne sambo och blev framgångsrik festfixare, eller att hon blev en olycklig servitris.
Varför skulle det då inte gå att sjunga in en hörna?
Stämningen igår på Malmö Stadion var elektrisk. En kvart innan avspark märktes det att publiken gett sig fan på att bilda en ljudmatta som skulle kväva varje laxätares kaxighet. Och efter 1-0, så brann en bengal mitt i det ljusblå havet som var så vacker att Arne Weise inte kunde tänt ett julaftonsljus på ett mer stämningsfullt sätt. 1-1 var en pungspark - sov domartrion eller? - men publiken fortsatte kämpa på.
Och så, i andra halvlek, ekade "Ett skott, ett mål" som i fornstora dagar. Borta var begravningsstämningen från sundsvallsmatchen och lynchmobben från örgrytesömnpillret höll, tack och lov, flabben. Taket på Norra höll på att lossna från sina rostiga fogar och till och med Södra sitt sjöng och klappade med - nästan som om även de ville vara oxtokiga på sitt lilla nobla sätt.
Bollen ut till hörna. Sången växer sig ännu starkare. Applåder från delar av Stadion som inte ens hade applåderat hemma på golfklubben då medspelaren satt en 70-meterspitch. Lolo slår den stenhårt mot fyrtornet och slaktaren Jönsson som, uppburen av vrålet, vräker sig upp bland högresta HBK:are och skallar dit segermålet.
Hade Jon gått upp med en dåres ursinne och tagit stryk av inte mindre än tre argsinta hallänningar för att nicka in en sketen boll? Det är möjligt. Men en sak är säker, han hade inte gjort det med samma vrede och beslutsamhet om inte 20.000 på Malmö Stadion denna kväll agerat pall åt honom.
Vi sjöng in den där jävla bollen. Ingen ska få mig att tro något annat.
Att sedan "Forza Malmö - Heja di Blåe" skanderades så starkt att den nådde Todde och Eric, som säkert satt där igår och log med varsin whiskey i himlen, och att "Brazil", "Stolt å Stark", "Forza Malmö, olé, olé", "Kämpa på" m.fl. lät bättre än vad de någonsin gjort, gjorde att planen lutade minst 10 grader uppför för de redan tunga halmstadsbenen.
Igår satte vi standarden för hur det alltid borde vara på Malmö Stadion. Vi släpper in en billig kvittering, Skoog håller inte ens Lilienbergsk klass, Jon slår bort passningar på mitten, Maestro förlorar nickdueller, Patrik går av efter en kvart, Asper gör idiotutboxningar och Prahl sätter Ölof som högerback - men vi sjunger ändå. Och vi sjunger så högt att bollen så småningom går in i mål.
Så om en fjäril kan orsaka en jordbävning, så kan vi på Stadion sjunga fram pågarna till vårt första guld på sexton år. Bara så ni vet.
