Po det igen!
Nu reser vi oss...

Po det igen!

Vår man i Motala försöker samla kraft inför hösten och hoppas på att en viss fotbollsförening gör detsamma.

Regnet smattrar mot motorhuven när jag svänger in på parkeringen. Vindrutetorkarna skrapar och gnäller, himlen är gråare än Mobilia och fläkten flämtar varmluft. Semestern är definitivt slut, sommaren är över och hösten är här.

Det är med viss fruktan, ångest och skuld som jag skyndar över den blöta asfalten. I entrén tränger jag mig igenom en skolklass som nyss kommit upp och ut från sin simträning. Visar upp mitt medlemskort, lättas över att det fortfarande är giltigt och växlar till mig en tiokrona till skåpet.

I omklädningsrummet nickar jag mot några äldre motionärer. Är inte säker på att jag känner igen någon av dem, men en subtil hälsning ger den falska känslan av att vara en trogen besökare. Byter om, till nyinköpta skor och för ändamålet ämnade kläder. Det är dags, stunden är inne för att möta baksidan av lathet på stränder och limedrinkar i solnedgångar. Adjö ljus lager, stekt ris och rogivande hängmattor. Hallå löpband, bananer och den förbannade, förnedrande triceps-maskinen.

Jag lägger in mina saker i skåpet, låser och stoppar den nummerbrickförsedda nyckeln i fickan. Fyller min vattenflaska, tar ett djupt andetag och börjar gå mot träningslokalen. En timme senare är det över.

Det svider, smärtar och ömmar. Skönmålade minnen av fornstora dar fungerar mer som ett dåligt samvete än motivation. Men man måste. Man måste ta tag i det, bita ihop och komma igen. Det gäller såväl mig som Malmö FF.

Ännu en säsong rätt ner i slasken, det är dags. Vi var på gång några år och till slut tog vi guld 2004. Året därpå skulle bli det första i en ny era. Champagnen lades på kylning, segercigarrer delades ut och ballonger blåstes. Men luften gick ur, både ballongerna, Champions League-drömmarna och Patrik Andersson. Tom Prahl tackade för sig. MFF ordnade en ny tränare, med färska, framgångsfyllda meriter och med publikvänliga löften om fart, fläkt och fysik.

Nästa säsong förstördes av skador hette det. I år heter det att kunskapen funnits, men den har inte kommit till sin rätt. Det som Malmö FF hela tiden haft i ryggen de senaste fem åren, publiken, är idag splittrad och inte alls ett lika självklart stöd. Ett nytt stadion är på väg, men det egentliga bygget måste stå klart innan arenan gör det.

Sören Åkeby gör med största sannolikhet sin sista insats för MFF när hans mannar möter Elfsborg i den avslutande omgången. Resten är kvar. Samma gäng har varit med när fansen fått höja på ögonbrynen åt turerna kring Tobias Grahn, Joseph Elanga, Igor Sypiniewski, Jon Jönsson, Litmanen, Emil Hallfredsson och Louay Chanko.

Samma gäng har ordnat hit spelare som Bech, Barlay, Kouakou, och Theorin. Trots alla förstärkningar har ändå Skoog, Yksel, Daniel, Anders och, fram till förra året, Olof Persson utgjort stommen. Nog finns det fler svagheter inom föreningen än bristen på tydlig spelidé och bra inlägg från högerkanten? Att stå för landets dyraste lättöl och ett sjunkande publiksnitt imponerar inte.

Ta tag i det, bit ihop, kom igen, Malmö FF. Nu!

John Börén2007-09-12 10:15:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten