Krönika: "Den fatala rockaden"
Redaktionen på Forum 1891 kommer, med start idag, att varje dag publicera en krönika med högst personliga tankar och uppfattningar gällande Kjell Jonevrets tillträdande och framför allt Zoran Lukic oväntade avgång. Jag har fått äran att vara först ut.
Halva nöjet med att vara fotbollsintresserad är alla de, oftast ändlösa, diskussioner man tenderar att hamna i. Inför säsongen handlade de flesta om Djurgårdens möjligheter att vara ett topplag. Kim hade försvunnit till Frankrike, Åkeby till Danmark. Djurgården var två profiler fattigare. Det är också hit jag har lokaliserat problemen.
Nej, jag ska inte börja tjata om Kim. Fantastisk fotbollsspelare, den bästa vi haft sedan åtminstone sextiotalet. Sådana försvinner, inte mycket att göra åt. Att en tränare vill ha en ny utmaning, en ny klubb och en fetare lönecheck är också naturligt. Problemet ligger snarare hos Djurgården.
Från degraderingen 99 och under guldåren hade Åkeby och Lukic olika uppgifter som tränare. Åkeby hade den klassiska tränarrollen som ledare för kollektivet. Lukic skulle göra det han är bäst på, jobba individuellt med varje spelare. Zorans uttalanden om olika spelares mentala kapacitet är många, långa, välkända, uppskattade och stundtals avskydda. Beviserligen har han dock vetat vad som krävs av en spelare, om en spelare kan ha det som krävs och hur han, i så fall, ska få det.
Under den här perioden har en del ledarfigurer iklätt sig blårandig dress. En av de största, Stefan Rehn, fick i takt med att kraven på Stockholms stolhet ökade och i takt med att den egna karriären tog slut, även han tränaransvar. Säsongen 2003 mönstrade Djurgården en kvartett bestående av Lukic/Åkeby som huvudtränare med olika ansvarsområden, Stefan Rehn som assistent till dessa och Kjelle Frisk som målvaktstränare. Sen var det dags för den fatala rockaden.
Åkeby till Danmark. Plötsligt blir det klart att den, sedan Putte Carlssons avgång, vakanta platsen som sportchef blivit viktig. Lösningen blev inte att ersätta Åkeby, inte att tillsätta den vakanta platsen. Lösningen blev att flytta Lukic till ansvarig för kollektivet, Stefan Rehn fick ansvara för den individuella delen. Lukic ersatte Åkeby, Rehn ersatte Lukic, men ingen ersatte Rehn, eller om man så vill: ingen ersatte Åkeby. Bosse Lundquist talade på en presskonferens innan säsongen om att den vakanta platsen som sportchef/headcoach/manager nu skulle tillsättas. Behovet hade inte varit speciellt stort under 2003 med tanke på tränartrojkan.
Men det är klart. När en persons kunnade försvinner och inte ersätts blir den totala kunskapsmängden mindre. Det är klart att olika personer kommer olika bra överens med varandra. Svenska språket innehåller ett utmärkt ord för detta; personkemi. Det är klart att när en kunnig person försvinner, när vissa spelares favortittränare försvinner. Då uppstår en lucka.
Att den luckan skulle fyllas med en HCS är en lösning jag förstår och gärna förespråkar. Däremot är timingen sällsynt dålig. Styrelsen låter bli att tillsätta platsen innan säsongen, för att sedan mitt i säsongen, efter en svag inledning, tillsätta Kjell Jonevret. Vad gjorde Jonevret i höstas som gjorde att han inte kunde tillsättas? Vad jag förstår har också arbetsuppgifterna utökats. På ovan nämnda presskonferens talades om att managern (som var den term som användes) skulle jobba nära tränarteamet, managern skulle ha utvecklingsansvar och det definierades klart att Zoran var ansvarig för laguttagningarna. Plötsligt förändrades detta. Jonevret skulle ta över den biten. Klart som fan att Zoran vägrade! Zoran vore inte Zoran om han inte hade sin stolthet. Den stolthet han alltid velat förmedla vidare till spelare. Zorans stolthet som yrkesman, Zorans stolthet som djurgårdare och Zorans stolthet som Zoran.
Jag har under säsongen blivit mer och mer kritisk till Zorans egenskaper att leda utan Åkeby vid sin sida. Jag har varit kritiskt till hans eviga förkärlek för Makondele, till det faktum att inte en enda spelare blivit bättre i år, till all turbulens i truppen. Jag väljer nu att låta den kritiken bero. När en hjälte faller från sin topp ställer man sig inte och kastar sten på honom!
Kritriken riktar sig istället mot styrelsen, en styrelse som efter alla framgångar verkar ha erhållit sportslig immunitet. Hade det varit omöjligt att anställa Jonevret och låta Zoran har kvar sina arbetsuppgiter? Hade det varit omöjligt att följa det som sas på presskonfrensen? Var det omöjligt att ersätta Åkeby alternativt tillsätta sportchefsplatsen innan säsongen?
När en fråga inte är menad att besvaras brukar den kallas retorisk, dessa frågor är inte retoriska, de är ärligt menade. Jag kommer att jobba för en intervju med Bosse Lundquist och förhoppningsvis få svar på mina funderingar. När så sker är ännu oklart, men om och när så sker kommer ni få läsa det. Det är ett löfte.
Klart är att Djurgården tappat en av sina stora hjältar och att Zoran inte fått det avsked han förtjänar. Klart är att Zoran var uppskattad i supporterleden. Hade vi hållit på ett annat lag hade karln retat gallfeber på oss, nu blev det stolthet att ha honom på vår sida. Så ska en tränare vara.
Klart är också att vi trots all turbulens troligen har allsvenskans mest kompetenta styrelse. Att styrelsen inte skulle tillsätta någon som inte vore en bra och långsiktig lösning. Betänk att Jonevret har en tillsvidareanställning precis som vi vanliga dödliga. Att han inte som tränare brukar ha, har en kontrkatsbaserad anställning. Zoran har inte fått sparken, men han har givits förutsättningar som gjorde att stoltheten sa nej. Det enda som känns bra med det är att detta verkar vara en lånsiktig lösning. Att Zoran inte fick falla för en tillfällig nyck, en motgångens impuls.
Om nu Jonevret ska ha så stora ansvarsområden som angivits ser jag bara en ersättare till Zoran. Säger bara MP!
Nu tar vi Örebro!
