Fotbollsabstinens, eller?
I denna första del av Allsvenska hörnan den här helgen tittar vi först på landslaget, eller ja, snarare vad landskampsuppehållet burit med sig. I del II blir det lite om HIF och den eviga frågan om det här med klubbkänsla.
I den Allsvenska hörnan hittar ni den här gången Peter Mikkelsen – Himlen är blå, Stefan Kappers – Röda Bröder, Jocke Hjortsberg – Svartvitt och Mikael Öhrn – HIF Ezine. Frågor & protokoll: Micke Möller.
- - - - - - - - - -
Snart två veckor utan allsvensk fotboll – känner ni någon slags abstinens eller har det rent av varit ett välkommet avbrott?
Jocke (ÖSK)
– Självklart känner jag abstinens. Nu har den lyckligtvis stillats en aning genom att B-laget spelade samt läsning av Svenskafans såklart!
Peter (HBK)
– Med tanke på HBKs två raka förluster, som förutom noll poäng gav en herrans massa varningar och utvisningar samt en svår knäskada på vår bäste spelare vore det väl en lögn att påstå att det inte är skönt att ha fått slå fotbollen ur tankarna ett tag. Men visst, så här med bara ett par dagar kvar till nästa match har suget verkligen infunnit sig igen. Jag är en evig optimist när det gäller HBK. Vi går givetvis för guldet nu.
Stefan (KFF)
– Jag har varit utomlands den gångna veckan så det kunde inte ha kommit lägligare. Ingen abstinens för mig. Ännu…
Mikael (HIF)
– Abstinens är ett starkt ord… Säg så här, efter HIF:s förra match får man vara glad över landslagsuppehållet, att man får tid att andas ut och framför allt glömma. Till helgen kör man på 0-0 igen i traditionellt ”pojklagshalvtidssnack” och hittar på egna matematiska formler för att komma fram till att det fortfarande glittrar guld någonstans i de rödblåa sömmarna. Om inget annat behövde HIF med så många nya spelare uppehållet till att börja hitta varandra.
Uppehållet hänger förstås samman med landslagets EM-kvalspel. Hur ser er ”relation” ut till landslaget? Väcker landslagets matcher fotbollsnerven till liv?
Jocke (ÖSK)
– Jag gillar landslaget som sådant men tål inte SVFFF (Ja, det är rätt antal F, vad det extra står för lämnar jag till fantasin) vilket leder till att jag på plats eller på krogen får köra med Boca Juniors- eller Sliema Wanderers-tröja.
Stefan (KFF)
– Ja, den missade jag ju men det är inget jag sörjer över. Hade jag varit hemma hade jag nog sett den på TV. Den patriotiska fotbollsnerven vaknar till liv först när det vankas VM, EM eller vinna/försvinna matcher. Det måste gälla något.
Peter (HBK)
– Nej, det kan jag inte påstå. När jag var yngre var landskamperna det allra häftigaste och små höjdpunkter på säsongen, men så är det inte riktigt längre. Det är klart att en blir glad när de vinner, men numera handlar det nog allra mest om att hålla tummarna för alla de gamla HBKare som gör succé där.
Mikael (HIF)
– Nej! Jag bryr mig inte om landslaget i fråga om något supporterskap. Visst vissa matcher kan man känna något, men det är väldigt sällan för min del. Senast jag berördes i hjärtat var när Sverige och Danmark spelade 2-2 tillsammans framför nosen på italienarna. Jag ser gärna att de båda spelar bort Spanien från EM den här gången. Men tusan, man har ju växt upp med Västtyskland om man är född på sjuttiotalet.
Hur kan det komma sig att Sveriges landslag är så pass framgångsrikt, medan våra klubblag faller igenom internationellt år efter år?
Mikael (HIF)
– Jo det är en intressant fråga. Det svenska landslaget har en kärna bestående av världsstjärnor, rutinerade spelare och taktiskt indoktrinerade lirare. Med kontinuitet på ledarsidan skapas vidare en trygghet och en familjekänsla. Man ser på dagens svenska laguttagning och ser att en blivande världsspelare Kim Källström ständigt bänkas av den trygga och rutinerade Anders Svensson. Likaså brukar Christian Wilhelmsson få stå tillbaka för Niclas Alexandersson, som väl vid det här laget kan rabbla upp Lars Lagerbäcks taktikbok baklänges. Det handlar om det svenska kollektivet, svårare än så är det inte. Världsstjärnor är bra individuella spelare men de har svårt att ta en roll i ett lag. Titta på medelhavslandslagen, eller varför inte på Zlatan Ibrahimovic, en världsstjärna som tidigare under säsongen petades av den rutinerade och taktiskt kunniga Marcus Allbäck. När det gäller klubblagen är det precis tvärtom. Man får ingen kontinuitet varken på ledarsida eller i truppen. När ett svenskt lag börjar gå bra börjar det också genast att sina. Lagen får aldrig behålla sin stomme och måste hela tiden förnya truppen under pågående säsong när nyckelspelare försvinner.
Peter (HBK)
– Jag tycker inte att dessa båda fakta har något samband. Anledningen till att allsvenska lag går sämre i Europa stavas ekonomi. Hur kan våra representanter förväntas slå ut lag med tio gånger så stor omsättning? Och talar vi om de större klubbarna (som Valencia, till exempel)
är omsättningen hundra, eller tusen, gånger så stor. Hur ska vi kunna hävda oss? Det är klart att det finns miljoner små detaljer som svenska lag skulle kunna förbättra för att bli bättre i europacuperna, men den övergripande lösningen måste vara att öka Allsvenskans cash flow. En storsponsor, gärna en som är beredd att betala stora summor för att få namnge vår serie, är ett bra första steg.
Jocke (ÖSK)
– Tja, vi åker ju ibland iväg på ”landslagsturnéer” med spelare från bara Norden, det brukar ju inte gå… skall vi säga… så värst bra. Det säger väl en del om varför klubblagen inte håller.
Stefan (KFF)
– Framgångsrikt? I Sverige lever vi fortfarande på VM –94. Visst, det är starkt att klara kvalen år efter år, men ärligt talat är det ju bara två, max tre lag i varje grupp som det handlar om. Resten är blåbärsnationer. Sett till de senaste fyra slutspelen blir det godkänt inte mer. Ärligt talat så tycker jag att Sveriges insatser, både på landslags- och klubbnivå speglar verkligheten rätt väl. Det är den här nivån vi håller, vi har mycket att jobba med för att nå internationella framgångar.
