HIF-turbulens och klubbkänsla
Allsvenska hörnan del II denna helg kastar ett granskande öga på HIF, och diskuterar om det verkligen finns en innebörd i begreppet klubbkänsla.
I den Allsvenska hörnan hittar ni den här gången Peter Mikkelsen – Himlen är blå, Stefan Kappers – Röda Bröder, Jocke Hjortsberg – Svartvitt och Mikael Öhrn – HIF Ezine. Frågor & protokoll: Micke Möller.
- - - - - - - - - -
Om vi vänder blickarna mot Allsvenskan så måste man fråga sig vad som hänt med Helsingborg? Förlust senast hemma på Olympia med 4-1, laget underpresterar, spelarna lämnar och ikonen Henke Larsson verkar inte längre trivas riktigt. Öhrn, kan du ge oss en beskrivning av läget i HIF? Och hur uppfattar ni andra HIF utifrån ert perspektiv?
Mikael (HIF)
– Allt är medias, och i synnerhet Helsingborgs Dagblads fel haha. Nä, skämt åsido. Tvärtom tror jag att klubben kan vara på väg mot rätt håll. Visst det ser väldigt illa ut om man tittar här och nu, Micke, men HIF har en grym tillväxt i de egna leden och utöver detta sin akademi i Sydafrika. Visst klubben blev av med möjligheten att värva stjärnlirare när Bengt Adolfsson försvann, men i stället får man varenda krona själv på de spelare de kommer att sälja i framtiden. Se på Luton Shelton som väl renderade i 25 miljoner plus och Razak Omotoyossi som redan efter en halv säsong i klubben var värderad till 20 miljoner plus. Det är grymma investeringar. De spelare som har lämnat, lämnar inga tomrum efter sig. Stuart Baxter har snackat om en HIF-kultur och i den ingår inte personer som Fredrik Björck och Babis Stefanidis (som nog var de enda två i hela truppen som inte deltog i HIF-sångerna under cupguldsfirandet). De var dock ok spelare, i synnerhet Babis Stefanidis och därför kan det ta tid att ersätta dem. I fallet Fredrik Björck tog en ur de egna leden det stora klivet, jag menar Oskar Rönningberg. I fallet Babis Stefanidis värvades René Makondele i stället, plus att där finns ungdomar som står på tur. Alltså idel positivt! Matchen mot Djurgården var bitter för HIF-supportrar, men man ska inte dra för stora växlar av den, eftersom flera av de ordinarie spelarna var skadade eller avstängda och de skedde en hel del rotationer på platser i elvan. Henrik Larsson är en gåta, en svårknäckt nöt… man ska aldrig säga aldrig, brukar han väl säga… och han som alla andra som går in för sporten gillar inte att förlora. Svårare än så är det inte.
Jocke (ÖSK)
– Har börjat titta lite på Helsingborg i och med att vi möter dem hemma snart. Jag trodde innan säsongen att man skulle klara sig bra mycket bättre än vad man gjort, men det kanske är lite med dem som med landslaget. När medspelarna är två hack sämre än den bäste spelaren (Zlatan – Henrik) innebär det inte nödvändigtvis guld (vare sig VM eller SM). Sedan måste det vara en nackdel att ha alltför många spelare som inte får vara på planen samtidigt.
Peter (HBK)
– Jag kan inte skryta med att ha någon vidare inblick i HIF, men som utomstående betraktare förefaller det helt klart som att laget saknar inre balans. Stämningen verkar inte vara på topp, och så gott som varje vecka läcker nya rykten ut om vem som inte trivs och därför vill lämna. Exakt varför det tycks vara så är svårt att sia om, men de har haft en enorm spelaromsättning och resultaten har pendlat mellan högt och lågt, och det är väl kanske inte de bästa förutsättningarna man kan ha. Samtidigt har de för bra spelarmaterial för att gå så här dåligt. Det ska bli intressant att följa dem under hösten – och antagligen även efter säsongen.
Stefan (KFF)
– Jag har inte reflekterat så mycket över Helsingborgs prestation. Vad jag minns så slog dom oss med 5-0, så jag ska nog vara lite försiktig. Helsingborgs problem tror jag ligger mycket i att man gått på myten om att man är bättre än vad man faktiskt är. Kalmar höll också på att gå i samma fälla, men det rättade man till snabbt som fan med hårt jobb och framför allt ödmjukhet inför uppgiften. Det är lättare att spela fotboll om man har fötterna på jorden – fan, det där kan bli ett klassiskt citat ju.
Avslutningsvis så tänkte jag fråga om det här med klubbkänsla – ett ämne som ofta är på tapeten, och i synnerhet under Silly Season. I en enkät som SVFF gjorde med samtliga sportchefer i Allsvenskan ansåg sex av dem att den enskilde spelarens klubbkänsla inte var viktig. Sex menade att den var viktig, medan två inte visste. Vad tycker ni – är det viktigt med klubbkänsla hos spelarna? Är den överhuvudtaget möjlig i en värld där fotbollsspelaren är som vilken annan yrkesman som helst?
Jocke (ÖSK)
– Givetvis finns det fortfarande klubbkänsla. Den utvecklades extra mycket i vår klubb i samband med Lagrells övergrepp. Spelare, klubbledning, supportrar, näringsliv och ”mannen på gatan” kände alla en gemenskap och revanschlusta.
Om du sedan frågar vilken Hammarby-, Djurgården- eller AIK-spelare som helst inför ett derby om han känner klubbkänsla tror jag att svaret är givet.
Peter (HBK)
– Jag vill gärna påpeka att jag är helt renons på huliganromantik. Jag har inga problem att se f.d. IFK Göteborg-, Helsingborgs- eller MFF-spelare i mitt lag och jag har – åtminstone på ett rent intellektuellt plan – inga problem att se HBKare gå till dessa klubbar, förutsatt att det finns ekonomiska och sportsliga skäl till att sälja dem. Sedan kan ju klubbkänsla betyda olika saker. Somliga spelare håller en enskild klubb väldigt kär och vill helst av allt spela där. Det är trevligt, men knappast något vi som supportrar har rätt att förvänta oss. Däremot har vi rätt att förvänta oss en professionell inställning av våra spelare. Där är ju Hasse Mattisson ett fantastiskt föredöme. Han är MFF through and through, men är inte mer sentimental än att han ville lämna när han inte fick spela. Hos oss har han varit hur bra som helst, och var ju också med och tog HBKs första seger på Malmö Stadion sen 1999. Han gör sitt jobb och sätter en stor stolthet i det. Det är den sortens klubbkänsla jag vill se hos en spelare, och den enda sorts klubbkänsla jag tycker att man har rätt att kräva av en spelare i dessa tider.
Stefan (KFF)
– Jag tror att klubbkänslan är oerhört viktig. I synnerhet när det gäller att bryta negativa trender och att kunna acceptera en plats på bänken eller till och med utanför truppen. Men ju framgångsrikare en klubb blir ju större blir omsättningen på spelare och med det följer en minskad klubbkänsla. Balansgången är svår, alltså det här är ju ett jätteämne. Hur mycket tid har vi? Å ena sidan… Äh, jag ger upp. Jag måste gå till botten med det här.
Mikael (HIF)
– Klart att klubbkänslan är möjlig, men sen är den jävligt sällsynt. Det finns lite olika kategorier av klubbkänsla skulle jag vilja påstå.
Ska vi hålla oss till Allsvenskan så har vi en gammal ikon i HIF vid namn Ola Nilsson som helt slutade att spela fotboll när han inte fick något nytt kontrakt som 27- eller 28-åring eftersom han absolut inte kunde tänka sig att spela för någon annan klubb.
Vi kan ta en kille som Mattias Lindström som är HIF:are in i själen, men som ändå väljer att flytta på Bosman till ett medelmåttigt lag i den danska ligan. Han kommer tillbaka på Bosman när den tiden kommer, men samtidigt drog han från klubben som gjort honom till den han var utan att denna fick en krona för honom. Samtidigt var det Lindströms enda chans att få ett extra tillskott på bankkontot.
Vi kan ta en kille som Babis Stefanidis som älskade att bli älskad av fansen och som framför allt gillade att le brett när han gjorde mål på Malmö. Han är inte den första som älskar att vinna supportrarnas förtroende för att sedan ge dem fingret bakom ryggen, långtifrån, men på sätt och vis är det också en form av klubbkänsla, och ja, tyvärr kanske den mest förekommande varianten av den. ”Jag älskar den här klubben, till dess att jag hittar en annan klubb att älska…”
Ser vi till lagen i Allsvenskan är det lättare för småklubbarna att få en känsla för klubben inom den. Man blir inte lika ofta av med spelare som går utomlands, utan får under en längre tid behålla sin stomme. Dessa lagen, som till exempel Kalmar FF, återfinns också i topp år efter år. De tar inga poäng för att de är några stjärnor, utan för att de är ett hårt kämpande kollektiv som känner för klubben.
Så jag tycker absolut att vi kan snacka om klubbkänsla, men den ligger inte på Matthew Le Tissiers (Southampton) och Steve Bulls (Wolverhampton) nivå idag, utan på Kalmar FF:s, där spelare gärna försvinner på korta utflykter men alltid kommer tillbaka, och där bra spelare aldrig riktigt får sina genombrott och aldrig kommer till någon annan klubb. Men visst, det där kan ju ändras vilken dag som helst i takt med att man växer som klubb…
