Så skönt - att vara storebror!
Allas vår Farstamannen skrev sent söndag kväll en text på forumet som vi i Söderst@ben tyckte var värd att publicera i artikelform, så fler får njuta av den...! Varsågoda:
Ja, jag vet att jag travesterar en Örgryte-melodi i rubriken. Men det bjuder jag så gärna på. Örgryte är ju ett av ganska få lag som man egentligen har ett gott öga till.
För en dryg vecka sedan blev jag storebror. I själva verket kommer jag alltid att vara lillebror i verkligheten (syrran är 15 månader äldre), men som fotbollssupporter blev jag storebror. Och det har jag väntat på ända sedan början av 80-talet.
För man får ju faktiskt gå tillbaka ända till säsongerna 1982-83 för att hitta känslan av att Bajen är det i särklass bästa Stockholmslaget. Det var de åren som vi spelade SM-final och var en maktfaktor. Som vi hade en handfull landslagsspelare.
Jag brukar ju säga att de ungdomar som blir Hammarbysupportrar idag inte har upplevt de riktigt svåra åren. Ska sanningen fram var ju faktiskt även min egen start ganska lugn och sansad.
Jag blev Bajare på riktigt 1973 när jag avgav ett löfte till min lekisfröken (som var en långhårig kille) att om jag fick hans Bajen va namnet-singel så skulle jag hålla på Hammarby resten av livet. Det var rätt svårt att sluta hålla på Åtvidaberg 1973 när Ralf Edström-tröjan hängde längst fram i garderoben och man drömde om att en dag få polisonger.
Nåväl, åren på 70-talet var ganska lugna. Hammarby brukade slå Djurgården när jag och pappa åkte till Råsunda. Och på Söderstadion vann man också allt som oftast. I alla fall om jag tittar i de matchprogram jag har sparat sen den tiden.
Det var seger mot Landskrona och IFK Norrköping, men givetvis alltid torsk mot MFF. AIK-derbyn gick vi aldrig på, och jag tänker inte kolla någon statistik-sida för att se hur det såg ut.
Okej, hur det var på 80-talet minns vi allihop. Att Bajen dominerade men att det någonstans runt 85-86 blev tydligt att AIK var på väg att ta över. Bara något år senare trillade vi ner i ettan och sen dess har det varit tufft.
För hur bra vi än varit på läktaren, och hur stolt man än varit för sin grönvita tröja har det trots allt varit tufft. Det var AIK och Djurgården som dominerade i Stockholm. Gnaget vann guld och hade landslagsspelare. Dif var i SM-final.
Bajen, javisst var vi det populäraste laget på landsorten. och visst skapade vi fortfarande de roligaste ramsorna. Men inte fan var vi bäst rent sportsligt.
I slutet av 90-talet gick det att skönja början till förändring. Förbi Dif gick vi egentligen redan 1997 när Filip Bergmans underbara volley gav avancemang till Allsvenskan. Redan då var Djurgården ett poplag med supportrar som inte visste om det var ishockey eller fotboll de såg på. Men AIK var dominant. AIK såg ut att vara en maktfaktor inom svensk fotboll för oöverskådlig framtid.
Att Bajen värvade Roffe Zetterlund som tränare var såklart ett bevis på att man verkligen ville något. Tyvärr visade det sig ett par år senare att viljan inte alltid gick itakt med plånboken. Men som alla vet kommer jag alltid att hylla Göran Paulsson för att ha skjutit startskottet.
Redan 1998 var vi och nosade AIK i bakhasorna, men där Anders Frisk och Sten Johanzon sänkte oss fick AIK spela Champions League-fester som belöning ett år senare. Bajen gjorde ett misslyckat UEFA-äventyr.
Sen kom som bekant några svarta år innan det gyllene 2001. Men guldet till trots kändes det ändå inte som att det var Bajen som höll i taktpinnen. Jo, givetvis på läktaren som vanligt. Men i tidningarna nämndes Djurgården som mer spännande. Och derbyna mot AIK torskade vi som vanligt.
Med penningstinna medgångssupportrar gjorde så Dif en satsning som med deras mått mätt blev ovanligt långvarig, det vill säga två år. Guld 2002 och 2003 förblindade dock ledningen som inte såg att korthuset snabbt var på väg att rasa.
Och så 2004 hände det magiska. Bajen blev verkligen storebror. Två derbysegrar och alla experter pratar om oss och Malmö som de enda seriösa guldkandidaterna.
När Dif och AIK diskuteras gör man det i termer av nedflyttning och kris. Och jag ska inte trötta er med fler bokstäver. Bara konstatera att det känns underbart att vara störst igen. Efter 20 års väntan!
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Gästskribentens åsikter sammanfaller inte nödvändigtvis med Söderst@dions eller Svenska Fans.
Söderst@dion är en supporterhemsida helt fristående från Hammarby IF Fotboll.