Himmelrikets panel summerar säsongen halvvägs!
Halva säsongen 2004 har nu gått och Himmelriket-redaktionen slår sina kloka skallar ihop för att analysera de 13 första omgångarna.
Himmelrikets panel består av följande tyckare:
Per Welinder (PW) - reklamman som vet hemligheten varför Elanga slår så sneda inlägg.
Christopher "Kåffe" Overton (K) - Slottstadens Mats Lilienberg som gett oss uttrycket "Mickes Tombola".
Magnus Johansson (MJ) - enkätälskare och skoningslös forumräv.
Michael Helldal (DS) - Exil-MFF:are i Östergötland, mer känd under nicket "Dolph Sense".
Red. Jakob Kjelldén (JK) - Eldsjäl på Norra Läktaren som numera sjunger igång sittplatsklacken.
Tony Ernst (TE) - Han är typ Tony Ernst. Räcker så.
OK, pågar. Vilken är den bästa matchen hittills?
PW: HIF - MFF. Ett redan klassiskt derby som skickade ned HIF i bottenträsket samtidigt som vi fick kontakt med toppen igen.
K: Matchen mot Örebro var makalöst bra. Visserligen var ÖSK ofantligt bleka, och vi verkar dessutom ha sjukt lätt för Örebro hemma, men det var en fröjd att se MFF leka fotboll på ett så överlägset sätt. Hela laget kokade av spelglädje. Efter matchen lämnade jag Stadion med en känsla att jag inte sett di Blåe spela så här bra sedan generationen Yksel och Lill-Bjärred hade lekstuga 1997.
MJ: Har fan inte sett MFF spela bra än i år. De matcher som jag har hört dem spela lysande (f a HIF borta och DIF borta) så har jag varit bortrest och missat. Så jag får nog säga Hammarby borta för kämpainsatsen och med tanke på den undermåliga försäsongen som föregick.
DS: De båda 5-1-vinsterna, samt helsingborg och Djurgården borta är väl de som ligger främst. Av dessa väljer jag vinsten mot heif. Denna vinst kom efter en lång period av dåligt spel, usla resultat (i Malmö ska vi vinna!) samt utgjorde den vändning efter vilken Malmö började klättra i tabellen. Matchen innehöll mycket fina insatser från våra anställda på plan, bra spel, en härlig dominans på läktaren, och givetvis är det även ett stort plus att allt detta skedde mot antagonisterna från norra Skåne.
JK: Utan tvekan HBK-matchen. Två lag i bra form sluggade som två trimmade welterviktare. Sedan var ju utgången av matchen inte helt fel...
TE: 2-0 segern mot HIF på Olympia. Det var starten på återupprättelsen för MFF. Jag tror att vi någon gång i november kan se tillbaka på den matchen och där hitta början på den gyllene vägen. Vi var som ledsna barn fram till den matchen; efteråt stod vi där som stolta och starka vuxna. Jag citerar Marley: "Hear the children cryin' / but I know they're not cryin' in vain / Now the times are changin' / Love buds come to bloom again".
Vem är den bäste spelaren så här långt?
PW: Patrik Andersson i hård konkurrens med Afonso. Båda visar med förkrossande tydlighet hur usel den generella spelarnivån är i Allsvenskan.
K: Afonso har varit makalöst bra efter EM-uppehållet och får, med tanke på att han även gjorde några snygga baljor i våras när såväl hans som lagets spel hackade, betraktas som bäst hittills. Han är en komplett offensiv nyckelspelare som även visar prov på ett stort defensivt ansvarstagande. Och vilken bollbehandling!
MJ: Bjärred!
DS: Epitetet MFF:s bästa spelare hittills anser jag vara ett givet val, Patrik Andersson, sina skadeproblem till trots. Det är inte många nick- och kroppsdueller som Patriks motståndare går segrande ur, och även om han har en svaghet i snabbheten så är det inte ofta han blir omsprungen. Hade han inte haft sina hälseneproblem är jag övertygad om att han skulle ha varit given i de flesta europeiska topplag. Det måste dock tilläggas att Afonso på den senaste tiden visat på en klart uppåtgående trend som, om den håller i sig, kan få mig att ha ändrat uppfattning när serien är slut.
JK: Patrik Andersson såklart. När han är på planen spelar hela laget med en pondus värt MFF:s vackra färger.
TE: Svårt. Jag tycker framförallt att det är som lag MFF har imponerat. Rent individuellt så finns det fortfarande mer att ta ut. Men det är ju defensiven som fungerat bäst så någon av följande sex försvarsspelare borde få plaketten: Mattias, Olof, Joseph, Jon Inge, Daniel, Patrik. Alla dessa har faktiskt varit mycket bra. Patrik Andersson är ju allsvenskans överlägset bästa spelare när han är frisk, men skadorna har smolkat glädjebägaren an aning. Min röst läggs därför på Daniel Majstorovic. Hånad av supporters såväl inom de egna leden som av utombys fånar innan säsongen; i princip helt fläckfri under första halvan av allsvenskan. Funkar i såväl 3-5-2 som 4-4-2. Omutlig i luftrummet. Och attityden! Mina damer och herrar: attityden! De enda två som befinner sig lite högre upp i banan som kan komma ifråga är Louay Chanko och Afonso; men där förväntar jag mig ännu mer under hösten. Priset för 'Störst kämpainsats trots obefintlig teknik' går självfallet till Andreas Yngvesson.
Vilken av alla fullträffar har varit årets MFF-mål och varför?
PW: Afonsos mot HIF. En lekande flytande Afonso glider fram över planen, väggspelar och rundar målvakten. Ingen kraft, inget ursinne, bara vacker bollbehandling. Och så Jons nick mot Halmstad. Det var ett ruskigt viktigt mål. Inramningen med publikens ekande sång och Jons jävlaranamma ger många poäng. Bara kraft, bara ursinne.
K: Yngvessons 1-0-toffla mot Helsingborg var inte vacker - snarare var det ett äkta tyskt "Karl-Heinz-Rummenigge-rulla-på-strumpan-ner-på-tån-och-touch-på-försvararen-via-stolpen-in-i-burgaveln"-mål - men denna turträff gav såväl Malmö som målsumpar-Yngwie rätt råg i ryggen. Så oerhört mycket mer viktigt än det var vackert.
MJ: Grahns mål på IFK Göteborg. Endast för att det är orgasm varje gång MFF gör mål på just det laget och dessutom vinst efter en rätt dålig insats av MFF.
DS: Många mål har gjorts, även om - som de flesta förståsigpåare och experter är snabba med att poängtera - tio stycken gjordes på två matcher. Det mål som jag spontant ändå ser som det vackraste är Afonsos prickskytte mot mittenlaget Djurgården. Ej enbart på grund av hur han så vackert vänder bort Koivasto och sedan siktar in sig mot den nedre stolproten, utan också på grund av Yngvessons fenomenala löpning som öppnade upp försvaret och möjliggjorde spektaklet.
JK: Patrik Anderssons mot Elfsborg. Det handlar inte så mycket om målet i sig utan om Bjärreds lycka efteråt. Hans gnistrande ögon fångade in alla de tillresta supportrarna och hans glädje var inte långt ifrån den han visade efter han avgjort hela Bundesliga.
TE: Afonsos 2-0 mot HIF på Olympia. Det var obeskrivbart, bortom orden, en rent fysisk upplevelse. Jag är ledsen, men jag har inte lust att intellektualisera det. Då kanske jag förlorar det. Vi sätter punkt här.
