Klubbmärket – en sista bastion?
Gästkrönikören Billy funderar på den senaste tidens diskussioner kring fotbollsklubbars identitet. Vem och vad är klubben egentligen? Och vem bestämmer det?
När den värsta krutröken lagt sig i Göteborg är det kanske dags att summera det här förslaget om en sammanslagning.
Har funderat lite på vilket argument som lagens fans har emot:
”Klubbens identitet försvinner” Jo det är sant men var finns egentligen klubbens identitet? Är det styrelsen som är klubbens identitet? Styrelserna består utav ekonomer som utan att blinka kan sälja ut sina egna fostrade talanger i slutet av en säsong utan att oroa sig över tabellplaceringen.
Är det spelarna som är klubbens identitet? De bästa spelarna är importer som är på väg mot högre löner i andra klubbar.
Är det fansen som är klubbens ”identitet”? Ja utan tvekan borde det vara så men oroväckande många av speciellt storstadslagens fans kräver tränarens och styrelsens avgång så fort man tappar tätkänningen i serien. Fler och fler kan dessutom tänka sig att hota och t.o.m. verkställa hot mot spelare och ledare.
Det är oroande att det är sponsorerna som försöker och tillåts att identifiera klubbens ”identitet” allt mer. De vill satsa pengar i klubben för att höja anseendet på sina varumärken. De kan inte acceptera att ligga på den undre halvan av tabellen för då minskar reklamvärdet. Det är därför det står ”Åbro”, Kaffeknappen”, ”Ellos” eller ”ICA” på spelarnas tröjor med så stora bokstäver att man inte ens ser klubbmärket med hdtv. Det värsta exemplet vi sett var kanske Färjestads tröjor som var lila i många år för att man inte skulle missa att tillverkarna av ett beskt och illaluktande kaffe egentligen var de som bestämde i klubben.
Chelseas uppgång med ryska pengar eller M Citys med thailändska, (vi vill inte veta var de kommer ifrån egentligen) har gett eller kommer att ge några titlar men inte ens fansen verkar nu vilja se ett ”tråklag” som Chelsea med en identitet skapad av en Rysk oligark. Hoppas alla miljardärer som vill ta över olika lags identitet får sig en tankeställare. Det går att köpa en titel även om det är med stulna pengar men det går inte att köpa supportrarnas kärlek till spelet, helt enkelt därför att underhållningsvärdet i all idrott ligger i att det inte går att förutse vad som händer på planen, jag menar vem vill se en match där ena laget är så överlägset att man vågar lova att krypa 12 mil om man förlorar. Det ville inte Chelseas fans att döma av publiksiffrorna men det var kul att de och en expertkommentator(?) blev blåsta för en gångs skull.
Det enda som verkar finns kvar av identiteten hos alla elitklubbar idag är klubbmärket. Lojaliteten mot klubbmärket tar sig numera religiösa uttryck. Läste nyligen att Hamburg SV ska anlägga en begravningsplats bredvid sin arena där ”fansen” kan få sin sista vila. Det fenomenet kommer snart till oss också. Jag tror förklaringen på supportrarnas ilska ligger i det beroende av förebilder som tycks öka. Jag har hängt en hel del på ståplatsarenor runt om i Sverige på senare år och när man ser på de individer som håller till där så är det lätt att förstå att om man plockar bort klubbmärket så är det som att rycka bort en matta under fötterna på någon som redan saknar balans.
Det kan inte vara lätt att styra en klubb idag men den enda sak jag kommer på som kan hjälpa till att hålla Allsvenskan i balans är: Tillåt inte fundamentalistiska supportrar att förpesta arenorna med sin våldsideologi. Tillåt inte giriga affärsmän att styra klubben helt. Och glöm inte bort att i en serie med 14 lag är det bara ett lag som kan vinna.
