Jakten på Allsvenskan, dag 630 - Man måste minnas för att kunna glömma (del 2 av 5)
Artikelserien fortsätter med år 2004, året då något hände med IFK Norrköping, men ändå inte...
Säsongen 2003 var en mardröm utan lyckligt slut. När IFK Norrköpings spelare avslutade säsongen, och placerade sitt lag på nionde plats i Sveriges gärdsgårdsserie, var självförtroendet mer än stukat; det var brutet, avsågat, krossat. De hårda orden från supportrar, media och dylikt verkade aldrig sina; stadens fotbollsstolthet föreföll vara död.
I och med Michael Anderssons intåg i klubben, i slutet av år 2003, ändrades ambitionsnivån något. Andersson betonade vid ett flertal tillfällen vikten av att vara väl rustade när man går upp i allsvenskan. Även om målsättningen självklart var att vara ett topplag i superettan 2004, uppmanade Andersson till tålamod. Inför säsongen gjordes ett flertal nyförvärv av lovande men oetablerade spelare. Anfallaren Dago Funes värvades från Nyköpings BIS, medan den kvicke yttermittfältaren Viktor Rönneklev hittades i Huskvarna FF. Från IF Sylvia ryckte IFK åt sig innermittfältaren Markus Hansson. Även om dessa nyförvärv var ”spännande inför framtiden”, var de knappast tillräckliga för att stilla frustrerade vit-blå supporters silly-seasonhunger.
Anderssons värvningsfilosofi dömdes ut av många på ett mycket tidigt stadium. Inte blev det bättre när han gav sig ut på scoutingresa till Brasilien. Många höjde på ögonbrynen över att IFK Norrköping 2004 verkade chansa friskt med sina nyförvärv, istället för att leta efter etablerade och "säkra" spelare på den inhemska marknaden. Många var vi också som glömde bort att IFK Norrköping för tillfället var ett mediokert superettanlag, som i stort sett helt saknade dragningskraft för spelare av högre klass…
Anderssons brasilienresa resulterade i två nyförvärv; den långe anfallaren Renato Mello Braga och den tekniske mittfältaren Rodrigo Pontes. Anderssons förstaval var egentligen anfallaren Bruno Santos från Flamenco, men då denne tackade nej i sista stund beslutade sig Andersson för Braga. Andersson var mycket nöjd över dessa nyförvärv, och spådde att de gick en lysande framtid till mötes.
Träningsmatchandet denna säsong var i stort sett helt under isen. Pessimismen inför säsongen späddes gång på gång på av usla resultat, nyckelspelare ur form och onda andar som tycktes sväva runt idrottsparken med omnejd. Dessa ondskans demoner befann sig tydligen även vid de soldränkta planerna på La-Manga-lägret, där IFK förlorade båda sina matcher efter svaga insatser. Premiären mot Boden hemma på Idrottsparken kom allt närmare, och det lilla hopp om allsvenskt avancemang som fanns hos supportrarna fick allt svårare att tränga fram genom den nattsvarta dyn.
Den artonde april var det dags! IFK skulle ta revansch för förra årets 0-5 förlust i det mörka Boden, samt ta sin första hemmapremiärseger på 10 år. Båda de brasilianska nyförvärven spelade från start. Med sig på topp hade Renato Braga den kvicke Dago Funes, och strax bakom dessa spelade den urstarka slitvargen och måltjuven Andreas Alm. Domaren blåste i sin pipa, de vitblå spelarnas ben verkade nästan darra av spänning. Klumparna i supportrarnas magar dunkade och skav.
Det tog fem minuter. Efter fem ynka minuter dunkade Andreas Alm in ledningsmålet för vårt IFK. Stor lycka bland IFK: s supportrar, och en tydlig lättnad hos spelarna på planen. För en liten stund… Efter en halvtimme kvitterade Boden på hörna. Vi var många som misströstade redan då, de senaste åren hade skurit djupa sår i oss som var långt ifrån läkta. Ett litet plåster var dock på väg. I 40: e minuten: hörna av Pontes, skarv av Braga, mål av Alm! Och sedan en kontrollerad och trygg andra halvlek. Vi fick vår revansch mot norrlänningarna, och hoppets låga fick lite välbehövligt syre.
I nästa match mötte vårt kära IFK nyuppflyttade Brage på Domnarvsvallen. 2-2 blev slutresultatet, med mersmak för IFK. Efter det 0-0 mot Enköping i en sömning tillställning på Idrottsparken. Vi var många som tog resultat med en uppgiven axelryckning; det här var vår vardag nu. På otäckt kort tid hade den tidigare välkända allsvenska glamouren ersatts med en nu minst lika invand superettanlunk. Det var sorgligt, men sant. Likgiltighetens små klor hade börjat äta i skinnet. Sedan förändrades något…
I de följande fem matcherna hittade klubben IFK Norrköping sitt hjärta igen. Brommapojkarna besegrades med 3-1, Peking kämpade till sig en välförtjänt poäng mot BK Häcken, Kalmar dängdes dit med 3-1 och Öster besegrades med uddamålet. Något hade hänt. IFK Norrköping hade plötsligt 11 raka matcher utan förlust i Superettan och hade dessutom börjat plocka de ack så nödvändiga trepoängarna. Vi var på väg någonstans! Michael Andersson prisade laget i pressen, framförallt de nya brassarna som han menade hade ”blåst ut sig fullständigt” i jakten på poäng. Laget såg utan tvekan starkare ut i år. Bland annat hade Viktor Rönneklev på kanten visat upp ett synnerligen vägvinnande spel. På topp fungerade Renato Braga som en utmärkt murbräcka åt Andreas Alm.
Vardagen infann sig dock snabbt igen; 0-0 mot Falkenberg och 1-2 mot Västra Frölunda var knappast resultat värdiga en blivande allsvensk klubb. Michael Andersson bjöd dock på en julklapp mitt i försommarens juni; Bruno Santos hade, efter att inte lyckats ta plats i Flamencos A-lag, beslutat sig för att spela i Norrköping. Brassen skulle visa sig bli en mycket värdefull spelare för klubben.
Resultaten som sedan rullade in var mycket blandade. Storsegrar mot lag som Assyriska (4-0) och Boden (3-0 ) varvades med både hedersamma och pinsamma förluster samt ett otal oavgjorda matcher. Det stod klart att IFK Norrköping skulle få mycket svårt att nå Allsvenskan även detta år. Även om spelarmaterialet individuellt sett kändes relativt starkt, var avsaknaden av jämnhet och trygghet i spelet för stor.
I början av september skrev mittfältaren Pierre Gallo på för IFK Norrköping. Främsta orsaken till värvningen var att Gallo skulle förstärka laget under nästa säsong. Pierre Gallo debuterade mot Gefle IF hemma på idrottsparken, och hans insats kan bara beskrivas som S-U-C-C-É. IFK utklassade Gefle med 6-1, Gallo var den store regissören och svarade för fyra assist! Efter slutsignalen sa han att ”så här roligt har jag inte haft på en fotbollsplan på över ett år”. Gallo beskrevs av många som den nye ”Messias”. Visserligen hade vi redan robusta innermittfältare i Hansson och framförallt Blomberg, men Gallo var något nytt, något kreativt och spännande. Brassen Pontes, vars spelsätt till viss del liknade Gallos, hade dessutom efter en hygglig säsongsinledning försvunnit mer och mer ur spelet.
Avslutningen på serien fortsatte i ”ojämnhetens tecken”. IFK hade dock flera gånger kvalplatsen inom räckhåll, men onödiga poängförluster grusade möjligheterna gång på gång. I den avslutande matchen besegrades Café Opera med 3-2 på bortaplan efter två mål av Mikael Blomberg. IFK Norrköping slutade på fjärde plats i tabellen, endast fyra poäng efter Assyriska som knep kvalplatsen. Vi satt fortfarande fast i superettanträsket, men nu bara med en fot. Den andra foten var på väg mot en ljusare tillvaro...
Slutligen några korta notiser.
2004 var året då…
• … Mikael Blomberg svarade för 7 assist, 6 mål, stenhårt defensivt arbete och en stor revansch på alla som tvivlat på hans förmåga. Strax efter säsongens slut lämnade Blomberg IFK för spel i Kalmar FF.
• … Mikael Ström fick kicken av IFK Norrköping för andra gången i karriären.
• … Rikard Spong och Daniel Sjölund, tilltänkta lån från Djurgården, valde att stanna i DIF och spela B-lagsfotboll hellre än att ansluta till IFK: s trupp.
• … Andreas Alm hamnade på delad tredjeplats i skytteligan med 14 gjorda mål.
• … Bruno Santos hann med att göra elva mål för IFK Norrköping, trots att han inte anslöt till truppen förrän i juni.
• … IFK Norrköping vann publikligan med ett snitt på 4353 personer per match.
• … Michael Andersson efter säsongen deklarerade att ”nästa år ska IFK Norrköping gå upp i Allsvenskan!”.
Nästa vecka fortsätter artikelserien med år 2005.
1784 dagar sedan degraderingen
