Tänk om...
Det är något kallt mellan Elfsborg och våren, men något varmt mellan Elfsborg och sommaren.
Tänk om Lasse Nilsson hade satt den där straffen mot ÖIS i den regniga premiärmatchen då i början av april.
Tänk om det ypperliga spelet i öppningsmatchen genererat i en poäng åtminstone.
Tänk om bortamatchen mot Blåvitt hade fått komma igång innan det stod 0-1.
Tänk om självförtroendet hade varit lite bättre mot MFF så att 1-0 inte behövde bli 1-5.
Tänk om Johan Wiland inte varit så ovän med bollen och sig själv inledningsvis.
Tänk om Garbas Lawals snedträff mot Hammarby inte inträffat och att han istället satt den chans som bjöds honom.
Tänk om Holméns 1-0 mot Helsingborg (vilket var oerhört vackert) hade fått stå sig hela matchen.
Tänk om Elfsborg hade petat in åtminstone ett mål i de påföljande två 0-0 matcherna.
Tänk om serieledarna HBK hade haft en lite sämre dag så hade det även på Örjans Vall blivit en poäng, minst.
Tänk om.
Tänk om Elfsborg hade förlorat även mot Örebro den sista matchen innan EM-uppehållet.
Det blev nu inte så som tur var! Det vände den där undersköna kvällen i maj då solen lyste så vackert som den bara kan göra i slutet av maj, just innan sommaren (som visserligen lät vänta på sig i år) och 3-0 efter 90 minuter lyste på anslagstavlan som något magiskt. Den kvällen gick många med mig hem och tänkte om.
Ingen skugga skall falla över Lasse, Garba eller Johan på något sätt. Hade Nilsson gjort 2-2 på straffen så fräckt som han hade i avsikt att göra hade han för alltid blivit ihågkommen för det. Nu minns vi missen och den tappade poängen istället. Fast Nilsson har bevisat för mig i sommar att han redan är en stor spelare och kommer att bli mycket större framöver. Lawal går från klarhet till klarhet och kommer i höst att bli mycket viktig i kampen om medaljplatserna (?). Wiland gjorde en stark insats i U21-EM och fick kanske tillbaka självförtroendet därnere i Tyskland, det verkar så i alla fall. Att han därefter fick uppleva ynnesten att hålla nollan i nära sex matcher är honom, och försvaret, väl förunnat.
Sedan kom sommaren (rent meteorologiskt var det sommar då dygnstemperaturen trots allt översteg 10 grader) och det svenska fotbollslandslaget tog tillfälligt över fokus från den allsvenska som så många med sympatier för Boråslaget, så här långt mer eller mindre, hade upplevt som den värsta på många år. Men vi hade 3-0 i ryggen och minnet från Örebro-matchen var ändå ganska färskt trots att Larsson, Zlatan, Isaksson, Mellberg, Svensson och allt vad de heter gjorde EM till en minnesvärd historia. Ut på straffar mot Holland och genast började tankarna om Vångavallen och den, minst sagt, oerhört viktiga matchen mot Trelleborg göra sig gällande. Sverige hade gjort en snygg sorti från Portugal, om man nu kan göra en snygg sorti från en turnering. Man kan i alla fall inte göra en snygg sorti ur allsvenskan, det hoppas jag alla kan hålla med om. Men tankarna fanns där och kunde försvaret, Wiland och de övriga visa att 3-0 mot Örebro inte var någon tillfällighet?
Jag for till främmande land när allsvenskan skulle starta om och fick förlita mig på snälla och pålitliga vänner som lovade att skicka ett sms till min mobiltelefon vid mål i de kommande två matcherna. Redan strax efter 19.00 i matchen mot Trelleborg satte jag mig att vänta på ett "pip-pip" på telefonen men den var lika tyst som 60 000 portugiser när Grekland gjorde 1-0 i EM-finalen. Men, strax före 21.40, i den 84: e matchminuten fick jag reda på att Lasse hade slagit in 1-0 och sju minuter senare fick jag konfirmerat att den andra trepoängaren i rad var bärgad! Jubel, och den kvällen var en av de gladaste i Kroatien och jag firade med två Pivo, som öl heter därnere.
På söndagen var det om möjligt än mer spännande. AIK gästade Ryavallen och trots att jag upprepade gånger tittade argt på min mobiltelefon (som jag nu trodde hade lagt av för alltid) och förbannade den totala tystnad som den förmedlade var jag ganska säker på en poäng och 0-0 i den matchen. Jag minns att min hjärtfrekvens steg med ett par hundra procent när det sa "pip-pip" cirka en minut innan förväntad avblåsning. 1-0 till Elfsborg! Jag hade således lyckats pricka in två segrar på fyra dagar långt ifrån händelsernas centrum. Då kom tanken igen, tänk om jag hade fått varit med.
Hemresan var någon av den skönaste flygresa jag varit med om. Elfsborg tycktes äntligen vara på gång och den tidning jag hittade på flyget förkunnande att vi inte längre låg hjälplöst sist utan hade klättrat upp på en niondeplats och det mörker och frustration som de inledande omgångarna, innan vändningen kom, var bortbytt till ett ljus och frustrationen som bortblåst, åtminstone för ett tag framöver.
Tänk om Jockes Alexanderssons nick i slutminuterna mot Landskrona hade gått innanför stolpen istället för i den. Tänk om Lasse Nilssons friläge hade utnyttjats på bättre sätt eller tänk om Ilolas skott i den första halvleken hade letat sig förbi målvakten istället för på honom. Då hade vi åkt hem från Skåne med 1-0 igen men istället blev det 0-0, fast med mersmak. Den något retroaktiva utdelningen kom bara någon vecka senare istället. Daniel Alexandersson visade hög klass när han lobbade över en vilsen Kalmar-målvakt. I slutminuterna, när annars? 1-0 och trenden att avgöra i slutminuterna höll i sig. Elfsborg fortsatte att avancera och den kalla våren blev alltmer avlägsen och förbyttes till en alldeles otrolig varm sommar, fotbollsmässigt.
Mot Sundsvall bröts trenden, och det med besked. Efter fem minuter stod det 2-0 och både Lasse & Hasse hade visat att oförmågan att göra mål inte hade konserverats under de tunga månaderna. 2-0 efter fem minuter och resterande 85 minuterna blev till en ren triumffärd, en defilering in till mål, och efter 90 minuter + några till kunde vi läsa 3-1 på anslagstavlan. Detta mot seriens formstarkaste lag, som inte hade förlorat på åtta omgångar. Fast det är ju historia nu och seriens formstarkaste lag heter från nu IF Elfsborg!
Tänk om vi på söndag får uppleva den första allsvenska segern på 36 (!) år på Olympia. Jag tror att många som kommer vara där inte ens är så gamla som 36 år. För oss som passerat den åldern kommer den gamla klyschan "det känns som en hel evighet" att vara väl så passande. Att vi sedan inte har vunnit över HIF de år sedan vi gjorde comeback i allsvenskan, vare sig på Olympia eller Ryavallen låter riktigt skrämmande.
Men tänk om, någon gång kommer sviten att brytas. Tänk om det blir på söndag! Tänk om Elfsborg hade lyckats något bättre resultatmässigt i de inledande omgångarna. Då hade tabellen sett ännu ljusare ut än vad den gör idag. En 6: e plats är så här långt helt i sin ordning, men tänk om vi hade legat tvåa eller trea med häng på topplagen. Tänk om det händer i år, om inte så tror jag att det kommer hända nästa år istället.
Tänk om kan vara ett negativt tankesätt. Tänk om kan vara riktigt positivt om man har förmågan att tänka om och se ljust på det som en gång var ett riktigt mörker. Det kändes kallt i våras, det känns riktigt varmt nu när sommaren har gjort entré på riktigt och inte minst, IF Elfsborg har gjort entré, om än något sent. Som sommaren.
