Tre kilometer för noll poäng
Norra läktaren framkallar tårar i ögonen, eller var det kanske bara den envisa motvinden?
Oj vilket skönt väder som dök upp i helgen. Och det höll i sig även under måndagen. I bara linne och öppen skjorta kunde jag glassa iväg på cykeln med positiva kittlingar i huvudet. Ett nytt vattenhål tre kilometer hemifrån. Bara för att få lite omväxling. Bara för att inte känna att man hamnar i samma jävla hjulspår.
Och det kändes så bra. Malmö hade ett exceptionellt bollinnehav i första halvlek. Och det nya vattenhålet var helt okej, med kalla lättisar, Wilmer X-kändisar och supports yngsta medlem i en bärsele på första parkett framför storbilden. Men de gamla hjulspåren kördes upp igen. Ineffektivt, ineffektivt, ineffektivt. Och visst fan trillar det in ett mål i baken. Resten vet ni.
När jag cyklar hemåt mot Möllan igen har vinden tilltagit. Jag stretar och trampar frenetiskt på min skrangliga gamla damcykel. Förbannad och besviken. Jag tar i som en tok, trampar fram reprisen av ingenting och ingenting. Jag trampar fram reprisen av Babis och Ola och ingenting. Och ingenting. Jag trampar fram 50 repriser av Berras 50 inlägg. Och lika många ingenting i straffområdet.
När jag kommer fram på John Ericssons väg i höjd med Norra läktaren har jag tårar i ögonen. Ja, det beror såklart på motvinden. Och kanske även en aning den dystra monumentala känsla som ett mörkt Norra läktaren kan framkalla en blåsig och molnig kväll som denna. Och naturligtvis scenen som maler i huvudet, där Vinzents blir kapad utan reaktion från domaren. Nåväl, Malmö FF stupar förstås inte på domaren, utan på sina egna problem att få bollen i mål. Och ungefär tusen andra saker som jag inte kan sätta fingret på.
En stor eloge till de som tog resan till Gävle. Ni gjorde 80 mil och jag gjorde 0,3. Men jag anar att känslorna är snarlika. Och medan stockholmssupportrarna bränner bengaler i tunnelbanan och hemma i trapphuset hos allsvenska spelare och gräver upp varandras träningsplaner och leker katt och råtta efter matchen – då parkerar jag cykeln på bakgården på kära Möllan. Jag ser katten Pippi stå i köksfönstret på tredje våningen, som en varm siluett och kanske ett tecken på att jag är saknad. Det är sådana små saker jag lutar mig emot just nu. Mycket annat finns inte att tillgå i stunden.
