Matchrapport GEFLE-MFF: Förhoppningar brister?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade sprudlande förhoppningar och optimism nerpackade i väskan inför dagens match. Det var mest ”jahaja då var det tydligen match igen” och ett ständigt kämpande mot att inte känna trötthet inför ”konstgrässpöket”. Det fanns ändå (det finns det alltid) en slags tro om tre stensäkra poäng.
Första halvlek var ganska så inspirerande. Malmö tog kommandot över Gefle och visade ingen respekt för det mytomspunna konstgräset. Det var snabba bollflytt, riviga löpningar och faktiskt en tendens till ett otroligt bra djupledsspel. Junior var stark men stundtals alldeles för slarvig. Samspelet med Skoog var vid vissa tillfällen alldeles exemplariskt men inte tillräckligt för att resultera i mål. Första tjugo minuterna liknande mest träningsövningen ”kvadraten” applicerat på Gefles förvirrade spelare, men precis som i övningen levererades ingen slutkläm. Bra passningar, bra löp och bra flyt men inga ordentliga avslut.
Förhoppningar på ingång?
Nya 45 minuter och Gefle började precis så som jag någonstans långt inne befarade. Snabba omställningar och utnyttjande av Malmös brister. När deras mål väl kom var det inte speciellt oväntat. Gefle och konstgräset satte in sin stöt likt inget annat och fick Malmö på fall. Splittrat försvarsspel, håglös kommunikation och skador. Detta som numera tenderar till att bli Malmös signum.
Jag vet förresten inte om det finns någon slags förtur när det gäller Malmös startelva, vet ni? Jag är med andra ord mycket tveksam till att Babis Stefanidis får förtroende från start. Han är antagligen så dålig som det ser ut men jag misstänker att min ilska mot Åkeby spär på det hela ännu mer.
Tyvärr fick jag inga vidare förhoppningar vid Malmös kvittering. ”Typisk oavgjord match” tänkte jag och fokuserade mest på att tv-kommentatorn började tala om Roland Nilsson som ny tränare för nästa år. Det där orkar jag inte ens kommentera, har förhoppningarna inte brustit innan så lär det ju göra det då.
Den där tanken på ”nästa år” känns väldigt stimulerande. Kanske står man där igen nästa år med precis samma känsla som idag men tanken på att situationen kan vara helt annorlunda är härlig. Ny tränare, några nya spelare och nya förhoppningar.
Jag känner mig alldeles för negativ och pessimistisk. Men faktum är att jag vill vara det, jag vill kunna ställa höga krav på Malmö. Jag vill inte att jag likt en mittenlagssupporter nöjer mig med en pinne mot Gefle, eller för den delen noll. Jag vill inte se det positiva och jag vill inte vara nöjd. Detta är faktiskt inte bra.
Det känns bara som en ständig väntan på att denna urusla säsong ska ta slut. Jag hoppas inför varje match att jag ska kunna ha en bra känsla efteråt och att resultatet iallafall ska kännas orättvist, men så blir det aldrig. Det saknas något och det har det gjort väldigt länge. Malmö ska vara ett mästarlag, inte ett mittenlag. Sorry men jag väntar bara på att Åkeby och kompani ska packa sina väskor.
Jag får väl trösta mig med att domarinsatsen var usel, att det egentligen var frispark innan Gefles vinstmål och att Toivonen skulle ha fått en straff. Men vad hjälper det när mina förhoppningar har brustit? Förhoppningar i form av att i alla fall vinna mot Gefle…
