Ilska, sorg och kärlek
Vår man i Motala plågas av förluster och besvikelser. Och kommer fortsätta med det.
Häromveckan stod jag inne på en bilfirma i Motala, beredd på att strax bli överkörd, manipulerad och blåst av en representant från den klassiska skolans bilförsäljare. In genom entrén kommer då en man som med bestämda steg går fram till disken för kundservice. Han håller fram en nyckel och tar till orda.
– Jag hämtade ut en bil för 400 000 i förrgår. Nu startar den inte. Ni får två timmar på er.
Han lägger nyckeln på disken och går ut genom samma dörr som han kom in. Lika bestämda steg, utan minsta tecken av upprördhet. Kontrollerad ilska, I love it.
Medverkade som lärare på ett föräldramöte i måndags kväll. Min närvaro var symbolisk och mitt intresse var sporadiskt. Frustrationen var lika utbredd som välbekant, orsakad av detta regelbundet återkommande helvete, att vara avskärmad från en fotbollsmatch. Att under nittio minuter ta varje chans att smygkolla sms-rapportering eller smita iväg till en dator, TV eller radio är ingen hedersam uppgift. Det är pinsamt, snudd på sjukligt men ändå, så självklart.
Många gånger har man frågat sig varför. Varför bry sig så mycket om något man ändå inte kan påverka? Är kicken från enkel text-tv-grafik så beroendeframkallande? Är jag mindre MFF om jag inte uppdateras i realtid om misslyckade vänsterhörnor och tveksamma offsideavblåsningar? Gefle-MFF: bortamatch mot ett skitlag, på en skitarena med ett skitunderlag, en skitmatch med ett förväntat skitresultat, men ändå…
Smet ut från mötet samtidigt som föräldraföreningens smörgåstårta började skäras upp, det var inte många minuter kvar av matchen. In i skolans datorrum och loggade in. Till min stora glädje kunde jag konstatera att Skoog precis kvitterat, underbart. För medaljstrid krävdes seger, för upprättad heder räckte en poäng. Pling sa datorn, eller hur fan det nu lät, och 2-1 av Bapupa och Gefle. Tack för mig.
Jag har någon slags föreställning om att så länge jag engagerar mig spelar det roll. Om jag gör det jag kan för att delta, via en transistorradio, med en tågbiljett eller tack vare en parabolantenn så förtjänar jag en prestation tillbaka. Det är den ansträngningen som ger mig rätt att förvänta och hoppas.
Den dag det kommer en match som jag inte alls bryr mig om, den dagen är jag inte berättigad att känna den sanna euforin över tre poäng. Jag skulle visserligen slippa den sortens mörka moln som hopas säsonger som denna, men stunderna när bollen stoppas av rätt nätmaskor, när armarna flyger rätt upp och reflexvrålet ljuder, skulle också vara förlorade.
Jag släpade mig tillbaka till mötesrummet, hällde upp en kopp kaffe och försökte hitta tillbaka till en normal, social personlighet. En mamma stod bredvid.
– Hur är det, John? Du ser trött ut.
– Jaså, det är ingen fara. Har du tagit tårta?
Kontrollerad ilska. Betungande sorg. Äkta kärlek. Malmö FF. Hur skulle hon kunna förstå?
Ett litet ljus i ett annars regnigt Motala… Grattis Norrköping! Äntligen kommer Allsvenskan till Östergötland!
