Lejonet har fått blodsmak - nu glöder Prahl igen!
Enligt uppgift ställde han, inför spelarna, sin plats till förfogande i våras när det blåste iskallt. Och mot pressen var den annars så samlade Prahl ett osäkert nervknippe med darr på rösten. Men nu dundrar general Prahls röst av pondus igen.
Det är inte lätt att vara tränare i Malmö FF. Micke Andersson förde upp Malmö från Superettan, Rolf Zetterlund gav oss en gedigen placeringsrad efter några års magra resultat och Frans Thijssen gav oss gladfotboll och en lätt sniffning av SM-guld. Samtliga fick gå. Och, undantaget möjligtvis Roffe, så var det väl inget fel i det.
Med Tom Prahl har vi blivit tvåa och trea, men när vi i våras gjorde några plattmatcher mot BoIS, AIK, Örgryte och Sundsvall så haglade kraven på avgång. Pressen pressade, fansen buade och spelare gnällde för de blodtörstiga kvällsdrakarna. Nu när halva serien är spelad leder vi serien. Ändå kommer Tom Prahl troligtvis inte få förlängt kontrakt. Och ändå kommer många applådera MFF:s styrelse.
Det är sannerligen inte svårt att förstå Toms tidvisa frustration över den otacksamma sits han hamnat i. Han har egentligen ett enda krav; det enda han ska leverera är ett första SM-guld på 16 långa jävla istidsår. Och, förresten, att vi ska spela gladfotboll. Och att träbens-Hasse och fete-Niklas inte ska få spela. Och att Jon, Chanko, Grahn, Darko och Safari samtliga ska få speltid. Och så ska vi ju låta talanger som Thommie, Jocke och Guiomar-Nilsson få spela till sig erfarenhet av allsvensk hetluft. Och så ska vi minsann spela 3-5-2, för 4-4-2 som tråklaget Arsenal spelar kan vi ju för fan inte köra med!
Det märktes att Tom inte direkt njöt av att behöva hantera nötter som Igor, wannabe-Ibrahimovicar som Grahn och glappkäftar som Madsen. Han hade ju, som tränare och högste ansvarig för lagets prestationer på planen, egentligen bara en uppgift att klara av för att få godkänt - men omständigheter runtomkring ville ständigt beblanda sig med hans sätt att leda laget. När vi efter 10 minuters svängdörrsfars nere på Vångavallen gick tillbaka till ett solitt 4-4-2, ja, då gnällde folk. När Igor petades för första gången, ja, då gnällde folk. När Chanko igår blev utbytt för att ge plats åt en målskytt, ja, då buar folk.
Att Prahl efter matchen såväl på presskonferensen som till Canal+ lakoniskt konstaterar att han "hörde att folk buade" då Chanko byttes ut mot erkänt nickstarke slaktar-Jon från Hässleholm, är underbart skönt. Det märktes att han tänkte "pilutta er!" och njöt av att få stå där och vad-var-det-jag-sa-näsknäppa kritikerna. Ni som buade, ni fattar inte ett jävla skit av det här. Ni hade inte klarat av att förklara offsideregeln för er flickvän, ni hade inte fixat att leda en kvadraten-övning ens om ni fick en instruktionsmanual, ja ni hade fan inte ens behärskat att coacha ett fullt ordinarie Real Madrid till seger mot ett bakfullt Grunden BoIS.
Tom har inte försetts med ett drömlag, han har försetts med ett brokigt gäng fixstjärnor, hemvändare, trotjänare, tjurskallar, juniorer och psykfall - och han har dessutom inte ens ett hundraprocentigt stöd av sina chefer. Inte undra på att den gode Tom nu får extra vatten på sin sargade självförtroendekvarn då han faktiskt klarar av att leverera, trots att han har så tvivelaktiga förutsättningar att göra det.
Om det nu är sant, det som antyds i rykten och i kvällspress, att Prahl inte får förlängt av Malmö FF och att han är fri att gå till ett potentiellt livsfarligt IFK Göteborg, för att där ha utmärkta förutsättningar till att bygga ett urstarkt 4-4-2-koncept med Mild, Alexandersson, Ihej samt en drös talangfulla och unga spelare, redo att underkasta sig en kunnig tränare; ja, då ska fanimej Madsen och Borg presentera ett jävligt bra tränar-ess från sina rockärmar. Ingen Zoran, ingen Thern, ingen Ulf Larsson, ingen Stefan Lundin, ingen Peter Antoine, ingen Runar Sörgaard - nej, byter man bort landets mest meriterade tränare för att ärthjärnor med noll bollkoll på Södra sitt busvisslar åt ett mästerligt byte eller att vårsäsongen förstördes av att en fruktkaka från Polen, som styrelsen själva värvade, satt och rökte cigg och sökte tröst i spånken när kraven blev för stora, så krävs det minsann en fruktansvärt bra anledning!
Och det vet Tom. Han har inte slutlevererat än, men han har visat att han har ett taktiskt sinne som de flesta av oss är för pantade för att förstå. The Lord moves in mysterious ways. Prahl ser lättad och glad ut - och när en tränare av hans kaliber känner harmoni och tillförsikt, då hade jag passat mig om jag höll på någon annan förening. Lejonet har fått blodsmak. Ingen kan med hedern i behåll påstå att Hasse på kanten var osmart, att bytet Chanko-Jon var obefogat, att Danne på bänken från start var ologiskt eller att lojale och löpvillige Yngvesson på vänsterkanten var sämre än primadonne-Tobias, vars enbenthet och själviskhet stundom stack lika mycket i ögonen som hans Jonas Bergqvist-dialektcocktail retar hörselnerven.
En centrallinje med Asper, Ölof, Bjärred-bröderna och Markus Rosenberg kan, under ledning av Tom, åstadkomma åtminstone delar av det Houghton, Möller, Bosse, Krister, Staffan och Tore klarade 1979. Hemvävt och lojalt under ledning av det gröna fältets Kasparov kan räcka hur långt som helst. Tror ni Grahn och Igor hade fått vara med i München om de spelat då? Icke.
Förläng med Tom nu, styrelsen.
