Ett sommarminne att spara
Ishallshjälten juan delar med sig av sina tankar om en härlig sommarkväll.
- Vi gör två mål i första halvlek, det är allt jag kan säga.
Så sa förre Alltid Blåvitt-redaktören Marcus Toremar till mig när vi drack en öl på Harrys innan match. Jag trodde honom inte. Allt såg för bra ut. Dick Last borta. Den där ovårdade benknäckarbrassen också. Vi hade chans att hänga på i toppen och var fullständigt skadefria. Hur f-n skulle vi kunna vinna då?
Hela morgonen ägnades åt oro och vånda. Resten av dagen likaså, fram till någon gång runt den 23 minuten då Dennis Jonsson petade till bollen efter att Mourad varit stor och stark i närheten av ÖIS unga målvakt. Bollen gick in och Dennis springer bort till sina forna kamrater i änglaklacken och firade. Som man unnade honom det målet.
Utöver en vacker nickskarv var ju aldrig ÖIS nära. Brassen Ailton var förvisso duktig, men ack så ensam. Då spelar det ingen roll att han är kvick i fötterna och visade prov på en imponerande arsenal finter. Att Magnus Källander gick till ÖIS istället för IFK känns som en välsignelse. Vår tunnhåriga, haltande och pådrivande Håkan Mild spelade i en annan division än Källander igår. När Källander sprang runt i mittcirkeln så tog Håkan 40 meters löpningar upp i målområdet. När Källander missade femmeterspassningar försökte sig Håkan på en cykelspark.
Dessutom är det honung för en blåvit själ att se Håkans min när han precis missat en, i luften liggande, volley. Edwin Phiri sträcker fram handen för att hjälpa kapten Mild upp. Håkan rycker på axlarna som om han inte riktigt förstår vad han pysslar med själv och springer därifrån leendes. Han såg ut att ha kul på plan igår - vår kapten.
Sen värmer det extra att se hur hjärtligt han gratulerar Ijeh till hans första mål för kvällen. Två så i grunden olika spelare trivs med varandra på planen. Och runt den, sammanhållningen i laget är stark. Det ihop med den markant ökade konkurrensen i truppen ger utdelning.
- När motståndet på träningarna ger samma motstånd som en allsvensk match, så ger det ju någonting, som Bosse Johansson säger.
Att sedan Ijeh bjuder på ett riktigt konstmål - och ett signerat en äkta skyttekung gör ju inte saken sämre. Delad andraplats i skytteligan och en spelare som deltar betydligt mer än jag någonsin såg honom göra i MFF. Vilken jackpot den värvningen blivit för Blåvitt.
I princip kan man räkna upp alla spelarna i laget igår. Ge dem pluspoäng och höja dem till skyarna, men spelare nummer tolv, klacken, skall ha en extra eloge för sin arbetsinsats. När "hoppa Blåvitt hopp, alez, alez" hade rullat oavbrutet i tjugo minuter i andra halvlek satt jag på motsatt sida och njöt. Av stolthet för spelarna, för klacken och av tacksamhet för att vara supporter till Sveriges i särklass finaste klubb.
I ärlighetens namn fick vi inget direkt motstånd igår. Varken på eller vid sidan av planen. Men alldeles oavsett det så gjorde alla de tolv inblandade aktörerna detta till en varm augustikväll att minnas när det återigen är dags för minusgrader och träningar på konstgräs. Det är kvällar som igår som gör all vånda i supporterlivet värt mödan. Tack alla ni som såg till att det blev så.
***
Såhär dagen efter segern så kan jag inte annat än tycka lite synd om unge Tommy Naurin. När han är för tunn i närkampen med George Mourad och vädjar till domaren om en frispark så lyser desperationen i ögonen på honom. Oavsett hur irriterande Öisarna än må vara så tycker jag i det ögonblicket synd om människan Naurin. Han hade det inte lätt igår med ett lag som så fullständigt vek ned sig och där han själv var allt annat än lyckad.
***
När kunde man senast sitta helt lugn på en match med IFK Göteborg som ena aktören i andra halvlek och bara njuta?
***
Hoppa Blåvitt hopp, alez alez!
