Allt känns fint

Lokalderby på Malmö Stadion, och match mellan Malmö FF i i toppen och Trelleborgs FF i botten. Guldkandidaterna mot nedflyttningslaget. Resultatet var givet, men det tog sin tid.

Ganska full av förväntan intar jag min plats på Norra Stå efter obligatorisk uppvärmningen på Ölkaféet. Allt är som det skall. Augustikvällen är varm och generös, himlen magnifikt blå.
Ok, det är kusinerna från Söderslätt som är på visit, och jag vet att de kan vara några elaka jävlar när de besöker Stadion. Jag har sett det förr, och suckat och stönat och förbannat Gud Fader och hans anhang. Men ändå, utan att jag riktigt kan förklara varför, känner jag mig märkvärdigt lugn. Det borde vara precis tvärtom. Jag menar, statistiken talar delvis emot de himmelsblå, och kusinerna har dessutom en sparkad tränares heder att spela för. "Vi är taggade", har de sagt i pressen, och bröstat sig en aning. "Riktigt heltaggade!" Men, som sagt: allt känns fint. Riktigt fint.

Strax vandrar lagen in på banan, och den lite trötta hymnen dundrar i högtalarna (blir den någonsin till något?). Spelarna radar upp sig och hälsar så där lite lojt som vanligt, och snart blåser domaren till spel. Omedelbart tar MFF kommandot och inleder med en stark offensiv, och redan efter drygt två minuter sitter den där. En ovanligt företagsam Skoog tar position i Trelleborgs straffområde och skarvar in bollen efter en nick från Majstorovic på en MFF-hörna. Jag blir inte ens förvånad. Det var liksom väntat på något sätt.

MFF:s offensiv fortsätter, och under de följande tjugo minuterna är MFF:s dominans total. Försvaret begår i stort sett inga misstag alls, och spelar med stor pondus och styrka. Även mittfältet gör ett lysande arbete: de vårdar bollen, rullar runt när det krävs och söker efter öppningar. Lika ofta snabba djupledsbollar, passningar med ett tillslag, och en Thomas Olsson som styr och ställer ganska felfritt (jag är beredd att blidka gudarna med rejäla blodsoffer för att de skall hålla en skyddande hand över honom resten av säsongen). Det är väl bara i anfallsspelet som det hakar upp sig en aning, tänker jag. Afonso och Skoog hittar inte varandra riktigt: löper i fel ögonblick, slår passningar något för sent eller i fel riktning. Det är som om de båda inte talar samma språk, inte än i alla fall. Och ändå: allt känns fint.
Kusinerna har inget alls att komma med, och inte ens när de efter en dryg halvtimme trasslar in en kvittering känner jag mig orolig. Under resten av halvleken mattas tempot men matchbilden är densamma: MFF:s spelövertag är massivt och Trelleborg spelar mest efter formeln kick and rush - inga direkta finesser, inga tekniska detaljer. Slumpfotboll, helt enkelt.

Andra halvlek går igång och det händer väl inte speciellt mycket förrän Yngvesson och Elanga efter drygt tjugo minuter gör en framryckning och ser till att MFF åter tar ledningen. Elanga driver bollen utmed vänsterkanten, lämnar över till Yngvesson som snabbt skarvar vidare till Elanga som kommer löpande i högt tempo. Elanga fångar upp bollen, driver fram ett par meter, skär snett inåt straffområdet och lirkar bollen elegant i mål från en ganska snäv vinkel bakom Trelleborgs Fredrik Persson. Så enkelt, så vackert, och jag trodde det var klart.
Men femton minuter senare kvitterar åter Trelleborg: en snabb boll utmed marken strax utanför MFF:s straffområde skär igenom mittlåset Majstorovic-Persson och Stephen Ademolu kan utan bekymmer passera en chanslös Mattias Asper. Inte helt rättvist vågar jag påstå, men ganska typiskt Trelleborg.

Sen blir det onödigt spännande, och matchen får en sådan där skum och skrämmande karaktär. TFF lyfter upp spelet något, anfaller med tre man och sätter press på MFF:s försvar som för en stund tappar greppet om begivenheterna. Derbynerverna spökar plötsligt där nere på banan, och för ett ögonblick känner jag den där oron sprida sig i mitt eget nervsystem. Men MFF vänder åter och driver tillbaka Trelleborg. Det är en konstant press, ett näst intill hänsynslöst tryck och folket på läktaren manar på. Och då, i matchens sista minut, tar Jon Jönsson ett par snabba steg framåt, går upp i en luftduell i TFF:s straffområde och nickar med full kraft in Malmös tredje mål på ett inlägg från Yngvesson. Befrielsen är total, och Prahls val att byta ut den annars strålande Chanko mot just Jönsson visar på suverän fingertoppskänsla.
Euforin är total och minuten senare skär Skoog in i straffområdet snett från höger. Med en överstegsfint lurar han sin försvarare och får öppet läge. Han slår in bollen i målvaktens högra hörn och 4-2 är ett faktum. Skoogs fjärde mål på två matcher, och även om han själv håller låg profil är väl detta en antydan om att han är på väg att vakna upp ur sin halvårslånga dvala.

Strax blåser domaren av och jag är en lycklig man. Det blev onödigt spännande, men jag klagar inte: allt är som det skall.
Medan jag promenerar hemåt far några enkla konstateranden genom huvudet:
- Thomas Olsson är stor.
- Daniel Andersson är stor.
- Asper, Majstorovic, Persson, Elanga, Höiland, Mattisson, Chanko. ja, alla är stora.
- Fyra mål trots en inte helt fungerande offensiv är inte bara bra, det är förträffligt.
- AIK besegrar Halmstad och för första gången i mitt liv sänder jag en tacksam tanke i riktning mot Solna.
- Ytterligare två derbyn återstår på hemmaplan, dessutom Djurgården och Hammarby. Folkfest!
- Vi leder serien med två poäng och har allt i vår egen hand.

Allt känns sådär fint. Det finns inte mer att säga. Allt känns förbannat fint.

(Passar dessutom på att be om ursäkt för denna sena matchrapport. Men logistiska problem mellan Sverige och Bornholm [där jag ju bor] samt långdraget modemstrul är de förklaringar jag har att komma med.)

0 kommentarer