Intryck från dagarna i Stockholm
90 minuter förstörde tre för övrigt så fina dagar.
Man fick fotbollskänslan i sig redan på Landvetter. Ur taxin bredvid mig klev Kennet Andersson ut. Ledigt klädd med familjen tätt intill sig för att resa utomlands förstod jag. Visst började frågorna snurra i huvudet på mig direkt. Ska du återvända till Allsvenskan efter sejouren i Fenerbahce? Blir det blåvitt i så fall? Men jag avstod. Kändes inte rätt helt enkelt då han för en gång skull inte var i tjänst om man kan kalla det så. Min tid skulle komma det visste jag. Jag var på väg till Stockholm och Kaknäs för att intervjua Stefan Rehn.
Jag borde anat oråd...
Vi talades vid innan och han gav ett väldigt glatt och positivt intryck. När jag sa att jag skrev för Svenska Fans kände han igen dem direkt och då jag var blåvit och därför att se matchen kändes det som om han såg fram emot att pratstunden nästan lika mycket som jag själv. Allting gick så smärtfritt i Stockholm, jag borde anat oråd. Det kunde ju uppstått ett lite problem eller så, även om det bara handlade om en missat tunnelbanevagn eller ett missförstånd om en mötesplats. Mitt uppe i allt höll jag på att glömma bort att Blåvitt var på besök för att ta tre friska från Djurgården. Att jag sedan skulle få intervjua Stefan Rehn och träffa spännande människor skulle vara en bonus, inget annat. Nu blev det tvärtom. Alla upplevelser runt om stadion är det jag kommer minnas och resultatet och spelet lär falla i glömska. Jag vet inte vad som är rätt och fel i det avseendet.
Nåväl, klockan var runt lunch på söndagen när jag hittade till centralen för att träffa Anders från Svenska Fans. Vi mötte upp Thomas från Sektion F och begav oss till Kaknäs för att se eftermiddagens träning. Väl där träffade jag Wille, Oskar och Emil som också arbetar för Sektion F. Vi såg tillsammans DIFs träningspass som var väldigt avslappnat och lugnt i stora drag. Vad som skiljer situationen här från dem på Kamratgården är tonen hos tränarna. Zoran Lukic och Sören Åkeby säger till på skarpen när de inte är nöjda. Jag reagerade på hur de talade till spelarna då de missade avsluten t.ex. Stefan Lundin och Jonas Olsson har en mer försiktig stil i sitt ledarskap och låter spelarna själva få känna när de inte är nöjda med vad de presterar känner jag det som. Rätta mig om jag har fel nu.
Samtal med Stefan Rehn
Jag skuttade fram till Stefan Rehn när träningen var slut och vi började prata. Han var lika trevlig som han gav intrycket av när vi talades vid på telefon dagarna innan, han berättade också hur han försökt nå mig tidigare på dagen. Han var orolig för att träningen skulle dra ut på tiden och han skulle missa travet vid halv sex! Som tur var, för oss båda, slutade träningen ganska tidigt och intervjun genomfördes som överenskommet. (Intervjun finns att läsa här).
Det var kul att se vilket förhållande killarna på Sektion F har till spelarna och tränarparet i Djurgården. De visade verkligen att de hade respekt för sina supportar och uppskattade deras arbete för klubben.
Kvällen var kommen och det var dags att knappa in Rehn-intervjun på datorn. Jag var trött och efter lite fotbollslektyr in på småtimmarna somnade jag på stört. Måndagen var här. Matchdag. Mathias från Alltid Blåvitt-redaktionen var på väg upp och vi träffades för att bege oss mot Fridhemsplan där fler änglar fanns på plats. God mat och dryck i blåvita vänners lag var precis vad som behövdes efter att ha spenderat en hel dag med killar som dyrkar fel lag.
Änglar & Järnkaminer. Lundin & Åkeby...
Stämningen på Fridhemsplan var hög, fastän det saknades en del folk i jämförelse med matchen mot Hammarby i år eller AIK ifjol. Men matchen spelades på en måndag och att 400 rättrogna dök upp tycker jag är mer än godkänt. En SL-buss anlände en timme innan matchstart och hämtade upp oss. Bra tryck när alla stämde upp i sång på vägen dit. Att vi inte hördes lika väl på Stadion kan vi inte säga mycket om. Järnkaminerna var många och högljudda, de imponerade på mig. Har inte varit på stadion innan och har svårt att jämföra, men Bajens så omtalade klack får känna sig besegrade. I alla fall tills vidare.
Matchen så, för det var ju den jag var där för att se när allt kommer omkring. Jag måste säga att jag är besviken på vårt spela. Stundtals och inledningsvis är vi bra och pressar våra motståndare. Vi gör även 1-0, välförtjänt precis som Sören Åkeby sa efter matchen. Det är dock lika välförtjänt att Djurgården kvitterar och sedan vinner matchen. Jag har svårt att peka ut enskilda spelare som sviktade utan hoppas att hela laget tar sig en funderare efter den andra raka förlusten. Mot Elfsborg var spelet bra, men vi gjorde individuella misstag som kostade oss segern. Kanske var något av målen mot DIF också av samma art, men det var inte så vi förlorade matchen. Vi stod inte upp som ett lag vilket är ett måste. Spelarna vet det så väl, ju.
Några frågor och funderingar:
Varför gick Sebastian Henriksson så ofta in i banan då han trots allt var vänstermittfältare. Det skapade ytor för Djurgården på deras högerkant och de gjorde två mål därifrån då Kåmark inte hängde med i svängarna.
Varför, när Jonas Lundén kom in istället för Martin Ericsson, placerade man Jon Inge Höiland som central mittfältare bredvid Sebastian Johansson? Man borde då ha valt att placera Henriksson centralt och spela med Kabba Samura som vänsterytter.
IFK äntrade planen i sitt hemmaställ. Förbluffande lika hemmalagets, fråga Höiland som nästan spelade fram en motståndare till 1-0, när man har röda tredjedräkter?
Ryktet gör gällande att det är eftersom man har GEAB som sponsor på de röda, och Volvo på de blåvita tröjorna man inte ställde upp i det stället. Vem bär ansvaret för ett pinsamt misstag tro?
Hur länge ska Tomas Rosenkvist få chansen utan att lyckas? För tillfället känns det som om Rosen behöver få ett par matcher i b-laget för att komma igång i gott slag igen.
Hur kommer den onödiga utvisningen av Sebastian Johansson påverka mittfältets utseende i nästa match mot Norrköping? Att Höiland spelar på högerkanten är givet. Troligen får han sällskap av Ericsson, Henriksson och Samura. Rosen och Gustaf lär få fortsatt förtroende som anfallare.
Dagen efter, tisdagen, kändes tom. Som det brukar alltså. Trots att man gluttade i affärer och tog det lugnt var det bara mest en lång väntan på att se Sveriges fotbollshuvudstad igen. Det känns riktigt gott att åter få sova i sin egen säng. Hoppas bara inte spelet man visade upp hindrar mig från att få min skönhetssömn...
