Samtal med Storm - del ett
"Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas peta Markus Karlsson. Skulle jag igen bli bänkad skulle jag bli oerhört besviken."
Djurgården nya backklippa har väntat länge på att få speltid. Ändå har han länge funnits i klubben. Kom till DIF inför säsongen 2002 från Spårvägens FF och har tränat i det tysta sedan dess.
Nu verkar han gå en ny höst till mötes med nyfunnet självförtroende. Forum 1891 tog sig därför tid att prata med honom för att få reda på vad som tidigare gått fel och vad som nu går rätt.
Men självklart börjar vi i i fel ände.
Det har gått några dagar nu sedan matchen mot Juventus. Jag antar att tankarna har samlat sig. Berätta om matchen.
Vi var förvarnade om att Juventus redan från start skulle sätta stark press på oss. Men redan efter tre minuter var det i stället vi som hade haft två hörnor och en riktig farlighet. Då började det gå upp en tanke att det trots allt kunde gå vägen för oss.
I första halvlek spelade vi riktigt bra. I början av andra till och med strålande. Kronan på verket var Hyséns fantastiska mål. Men det är synd att de lyckas slå in sitt första mål så snabbt efter vårat eget. Dessutom på grund av sådant klantigt spel från våran sida. Är det sagt att vi ska lyfta så ska vi göra det också, inte göra annat. Begår man sådana misstag mot Juventus blir det mål också. Tyvärr.
Under själva matchen tänker man som spelare inte så mycket på att det är just Juventus som står för motståndet i en sådan match. I stället var det först när vi själva gjorde 2-0 som vi inte riktigt kunde begripa vad som höll på att hända. Vi kunde inte tro det!
Många hade ju tippat oss som stora förlorare inför den matchen. Men helt plötsligt var det vi som i stället ledde med de siffrorna. Dessutom i bortamatchen. Efter slutsignalen kändes det hemskt att ha tappat 2-0-ledningen. I ett sånt läge spelar det ingen roll om det är Landskrona BoIS eller Juventus som man möter. Blygsamheten försvinner. Men redan efter en halvtimme efter slutet började vi känna oss väldigt nöjda. 2-2 i bortamatchen var ett väldigt bra resultat för oss.
Inför returen vet jag inte vad som gäller. Helt enkelt är det så att för varje minut som går är det vi som är närmare det riktiga Champions League i stället för de. Det är så vi måste tänka. Lyckas vi göra mål, då ser det riktigt bra ut.
Du kom till DIF inför 2002. Vad hade du för ambitioner då?
Ända sedan jag var sjutton år har jag alltid fått höra att antingen AIK, Djurgården eller Hammarby var intresserade av mig och att jag eventuellt skulle gå över. Men till slut tröttnade jag på allt löst snack och funderade på att lägga av i stället. Jag startade min egen firma och tänkte trappa ner på fotbollen. Jag spelade i division två där det är lika mycket träning som i division ett eller allsvenskan. Men dessutom att man inte får betalt och inte heller har någon semester. Jag funderade på om det verkligen var värt att hålla på med det så pass mycket.
I det läget ville jag satsa på den egna firman och att umgås mer med mina vänner. De gjorde ju massor med saker som jag aldrig kunnat tillåta mig på grund av att fotbollen tog all min tid. Men just då hörde Djurgården av sig. Jag provtränade några gånger och de sa att de ville ha mig. Då la jag undan mina egna tankar och tvekade aldrig till att tacka ja. Det är ju en dröm att spela i allsvenskan.
Visst kom jag med intentionen att få spela. Självklart. Annars hade det inte varit någon idé att komma hit. Även om det skulle bli tungt i början hoppades jag verkligen att jag med tiden skulle kunna platsa. Men det tog mig två och ett halvt år. Så jag har verkligen fått vänta på att få spela.
Du valde att stanna?
Jag är mycket envis. Jag ville verkligen inte lämna Djurgården utan att ha fått en riktig chans. Trots att det var mycket nära att hända förra året.
Bortamatchen mot Helsingborg var en vattendelare för mig. Eftersom jag inte fick spela ens i det läget som laget befann sig i då, innebar det att jag var femte man på min position i laget. Helt iskall i tränarens ögon, med andra ord. Efter den matchen var jag verkligen arg.
Då pratade jag med Sören Åkeby och frågade om det ens var någon idé för mig att vara kvar i Djurgården. Enköping SK hade ringt mig hela året och ville ha mig dit. Så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå dit också. Och Sören tyckte det var rätt av mig att söka mig vidare. Jag hade ändå redan fått spela matcher i allsvenskan.
Så det var i princip nästan klart att jag skulle gå över till Enköping. Jag ställde verkligen in mig på det och tränade med det framför ögonen. Men det hände ingenting. Jag fick aldrig höra något mer om Enköping. Och bara två veckor senare fick jag spela ett fullsatt derby mot Hammarby i stället. Kanske att Sören och Zoran ändrade sig. För plötsligt blev jag tydligen kvar.
Har tanken att lämna Djurgården nu lämnat dig?
Efter det som hände då har den ändå återkommit med jämna mellanrum. En spelare som tränar måste ju få spela. Förvisso att man hoppa in enstaka gången i matcher men det går inte att bara träna utan att få spela. Det tar ändå fem till sex matchers spel innan självförtroendet byggts upp tillräckligt och man lärt känna sina medpelare på ett riktigt sätt. Det är en helt annan sak att verkligen stå på planen och spela match än att bara träna med desamma.
Och nu har det blivit så att jag fått göra mina fem matcher på raken. Det började med derbyt mot Hammarby i våras. Igen. Jag ville verkligen spela den matchen och dessutom var det min födelsedag. Så jag hade verkligen laddat för att få spela. Men dagen innan fick jag igen höra att jag inte ens skulle få plats på bänken. Då planerade jag i stället för att grilla med de övriga i laget som inte heller skulle få spela. Niclas Rasck bland annat.
Dagen efter beskedet, själva matchdagen, var jag inte glad och gjorde ingen bra träning på morgonen. Vi som inte skulle spela avslutade våran träning med en halvtimmes hård mjölksyreträning. Då får jag besked om att inställa mig till samlingen innan matchen på kvällen eftersom Matias Concha kanske inte kan delta. Och mycket riktigt, helt plötsligt skulle jag spela högerback. I första halvlek hade jag svårt att hitta de rätta positionerna men i andra var det bara att köra på. Men jag hade önskat att jag hade sluppit mjölksyreträningen tidigare på dagen.
Sedan dess har det bara rullat på. Det har varit folk skadade i backlinjen och jag har därför fortsatt få spela.
Läs fortsättningen i del två. Länk finns under bilden...
